Det har inte varit en dålig öppning av säsongen. Men att kalla den för bra hade varit en lögn.
Offensiven har inte sprakat och låt er inte luras av åtta mål framåt i matchen mot svaga Rävåsen som är allt annat än redo för den här nivån.
Inget talade förvisso för att IFK Norrköping skulle vara ett bottenlag som i fjol, men inte heller såg man massa tecken för att det skulle bli en kamp bland topp fem – där laget själva vill vara.
Därför var det inte konstigt att man undrade var den här säsongen ska ta vägen för IFK Norrköping när det stod 0–0 i paus mot nykomlingen Bromölla?
Sedan brann det till på ett sätt som får Valborgseldarna att blekna.
Ettan kom, tvåan kom....ja, femman kom så småningom.
Att besegra lag som Lidköping och Växjö kräver något helt annat än att få med sig en trea mot Bromölla, det ska gudarna veta. Men man ska också ha klart för sig att det inte bara är att trycka på en knapp och vips – så gör man fem mål på en halvlek på naturgräs.
Tor-Arne Fredheim har pratat mycket om en ökad bredd i truppen. Det fick vi verkligen se bevis på under söndagen. Mimmi Asperot saknades på förhand då hon fick rött kort senast och matchen mot Bromölla hann inte ens bli 20 minuter gammal innan Taylor Townsend – ett annat meriterat offensivt nyförvärv – tvingades kasta in handduken med en skada som lär hålla henne borta från spel i åtminstone sex veckor.
Inte optimalt, så klart.
Här blev bredden en nyckelfaktor.
Molly Wiklander fick en efterlängtad start och försämrade inte sina aktier, Emelie Johansson (har ännu inte startat en elitettan-match 2022 vilket hon gjorde 23 gånger i fjol) fick hoppa in tidigt och gjorde ett gott dagsverke, inte minst arbetsinsatsen. Och My Cato (hon startar i och för sig jämt) växlade upp på ett sätt som IFK behöver. Catos förspel till 2–0 var lika läckert som bestämt.
Jag summerar inte den här matchen och tar gift på att IFK Norrköping kommer att hamna topp fem i tabellen (där jag tippade dom inför premiären). Men nog var det ett vägskäl där IFK hoppade upp i tabellen, bort från Bromölla och övriga lag som förväntas hamna där nere, och hädanefter kan blicka uppåt. Hade det blivit noll pinnar denna söndag hade man fått ta sig både en och två funderare.
Den kommande frånvaron på Townsend är naturligtvis tråkig. Hennes styrka i boxen och huvudspel är ingredienser som blir saknade. Men tack vare numerären som finns i de offensiva leden behöver det inte påverka lagets framfart speciellt mycket. Det ger större chanser till speltid för snabbare spelare, som kan erbjuda en annan typ av offensiv verksamhet.
Nämnde Wiklander och Jennie Egeriis är garanterat sugna.