Allsvenskan är tillbaka. 2021 har sparkat igång, med samma tråkiga publikfria upplevelse som ifjol i pandemins spår, men med flera sevärda matcher redan.
IFK:s premiär?
Sevärd, minnesvärd, men kanske inte på det sätt man hade tänkt på förhand. En match som till slut förvandlades till någon slags snöbrottning med ideliga avblåsningar, frisparkar och inte mycket till den fotboll både IFK och Sirius normalt vill spela.
Med en piskande vind som skickade in vätan långt upp på pressläktaren.
När flingorna yrde som värst över planen och färgade det konstgräs som fanns därunder kritvitt (jag är ingen expert på det, men som förstår räcker inte planvärmen till när det kommer så mycket snö som lägger sig ovanpå stråna dit värmen inte når) var det nästan parodiskt emellanåt.
Det handlade mer om att kasta alla tankar på passningsorienterad possession-fotboll överbord och bara kriga.
Som att kastas tillbaka till tiden före konstgräs och den moderna fotbollen.
Och faktiskt var det till och med omöjligt att inte tänka en tanke på den klassiska landskampen det skrivits så mycket om, snökaoset, VM-kvaldramat när Sverige via 2–1 i Gelsenkirchen 1973 tog sig till VM efter att Roland Sandberg blivit hjälte med sitt 2–1-mål.
Nu fanns det ingen segerhjälte på Platinumcars Arena.
Och på något sätt kändes det ändå som att Sirius kanske hanterade förutsättningarna lite bättre än IFK gjorde. I alla fall ju svårare det blev.
Så länge det var åtminstone hanterbart fick IFK bitvis bett på bortalaget med sin höga press före pausen. Där fanns det en hel del som bådade gott för Peking att ta med sig från premiären. Via den pressen vann man många bollar och kunde ställa om tidigt och såra Sirius. Men när det blev tuffare och tuffare att spela fotboll funkade inte det längre och då förvandlades den här premiären till något annat.
Till något svåranalyserat.
Till en av de mest udda fotbollsmatcherna jag varit på.
Lika för båda lagen, absolut, men samtidigt inte enkelt att hantera för någon. Och med tanke på skaderisker och dylikt kanske man till och med kan väcka en tanke på om det ens var värt att spela vidare eller om man skulle ha brutit helt.
"Det kändes som att vi slösade bort en hemmamatch på det här", suckade Henrik Castegren när han kom ut ur omklädningsrummet efter 1–1 i säsongens första allsvenska match.
Ari Freyr Skúlason var ett sent nyförvärv in för IFK, den rutinerade isländske mittfältaren fick kliva in direkt till vänster när både Egzon Binaku och Christopher Telo var borta från spel.
Skúlason syntes inte så mycket i början, men växte in i det och visade vilken tuffhet han har med sig – inte minst från åren i Belgien. Det kunde också ha blivit en riktig drömdebut om hans läckra mål hade fått betyda seger också. Jag tycker även att försvarsspelet överlag såg helt okej ut mestadels. Att IFK har en stark offensiv på papperet behöver man inte tvivla på.
Där är konkurrensen stentuff.
Frågetecknen har funnits i de defensiva delarna där nye Rikard Norling har fått bygga om ganska mycket och där det fanns en del blottor redan ifjol.
Jag tycker dock samtliga tre mittbackar skötte sig helt okej och bortsett första halvan av den andra halvleken när IFK var illa ute ett tag var det ändå hyfsat stabilt.
Det behöver fortsätta så om IFK ska hänga på i toppen den här säsongen.