Kamratmötet var mer ett krampmöte på förhand med två lag i desperat jakt på en trea.
Det var hundra grader varmt i hela landet men nog fasen lyckades ett par regndroppar leta sig ner till asfalten i Göteborg.
En förutbestämd naturlag på västkusten eller en föraning om en ny nivå av allsvensk nedkylning?
Det blev det senare – för Poya Asbaghis kryssande änglar som får fortsätta att halta i tabellen.
IFK Norrköping? Säg så här: På eftermiddagen googlade jag fram att de närmade sig den dystra sviten från 2014 med sju raka matcher utan vinst. Den statistikgodbiten kan vi arkivera nu.
Jens Gustafsson satte en formfamlande Sead Haksabanovic på bänken och kastade ut en tydlig 4–4–2 på Gamla (Nya Gamla) Ullevi.
Det var mindre hattande i sidled och mer direkt framåt med två deffade geparder i form av Pontus Almqvist och Christoffer Nyman i frontlinjen. IFK-managerns mantra "AGGRESSIVA!!!" ekade på arenan exakt 173 gånger – och det var enbart räknat när det egna laget hade bollen.
Om det gav effekt? Kan man väl säga. Det hade inte gått fyra minuter innan Ísak Bergmann Jóhannesson (ja, han ska spela mittfältare) smekte fram bollen till Pontus Almqvist, ytterligare en talang som har fått sitt genombrott i år. Yrvädret Almqvist tog emot, placerade in bollen till höger och firade med en cirkusvolt.
Prov på ännu mer direkt spel? Tja, det fanns inga tveksamheter när Linus Wahlqvist lyfte in en banancross från höger rakt på pannan på Christoffer Nyman.
0–2 på tavlan, höjda bröstkorgar och lite extra syre i luften helt plötsligt.
Andra halvlek handlade mycket om att kämpa, bevaka, men inte falla för långt ner. Vilket i och för sig har sina faror. Patrik Karlsson Lagenyr sprang ifrån Rasmus Lauritsen och gav Blåvitt hopp den sista halvtimmen.
Men det var bara att kolla på hornen som växte i pannan på Simon Thern efter paus. De här tre poängen skulle inte tappas. Det var bara att förtränga mjölksyran och springa ett par meter till. Vila hinner man väl göra på bussen hem.
IFK hade lyxen att ha lirare som Sead Haksabanovic, Linus Hallenius (oj som han grämde sig över missen i slutsekunderna) och Jonathan Levi som avlastare i andra halvlek.
Levis direktpärla var lika klinisk som förlösande för hela fotbollsstan Norrköping.
Möjligen att de senaste veckornas kramp också lämnades kvar på västkusten.