Janne Andersson lämnade - vem som ersätter får vi vänta på.
Jämte att trycka ned driftkuckun Calle Halfvarsson lite till i pjäxorna är det svårt att hitta mer lättplockade poäng än att kasta kritik på Svenska Fotbollförbundet vintern 2024.
Men ni vet vad de säger: Ingen förbundskapten utan anledning.
Det här havererade tillsättandet av Janne Anderssons efterträdare balanserar farligt nära en buskisföreställning.
En tårfylld Janne vinkade tack och hej till landslagsjobbet 19 november på nationalarenan.
Då hade 61-åringens avsked varit officiellt i ett par veckor, "såvida inte Sverige tar sig till EM", men det halmstrået var så tunt att det inte ens hade gått att greppa med en på millimetern justerbar polygrip.
Dagarna, veckorna och månaderna har tickat på. Det drar mot februari utan att vi vet vem som kommer ha det ärofyllda uppdraget att leda landets största och mest populära landslag.
För där är fortfarande svenska landslaget, trots två missade mästerskap i rad. Det är ingen rolig utveckling och att vi numer spelar i garaget i Nations Leagues C-grupp är svårtuggat. Är det också en direkt anledning att ingen verkar vilja ha förbundskaptensjobbet?
Är det spelarna och vad det finns att arbeta med som tränare som gör uppdraget oattraktivt? Jag vägrar tro det.
Fäster vi fokus bortom en uppenbar mittbacksbrist och att vi inte längre är ett Sverige med en nästintill ogenomtränglig organisation, så har vi å andra sidan en uppsjö av offensiva spelare som får det att vattnas i munnen.
Alexander Isak. Viktor Gyökeres. Dejan Kulusevski. Emil Forsberg huserar numer i USA och dit söker man sig inte när karriären står i zenit, men nog är en "Foppa" i slag en spelare med avgörande egenskaper i landslaget.
Anthony Elanga och Jens Cajuste håller på högsta nivå, och även om Jesper Karlsson kylts ned med flytten till Bologna så finns det en sällsynt höjd i 130-miljonersmannen.
Dejan Kulusevski är en av flera spännande namn som kan lyfta landslaget med rätt handlag, menar David Iwung.
Här går det att bryta en negativ sportslig spiral och uppnå resultat med rätt handlag. Men Olof Mellberg, Fredrik Ljungberg, Tony Gustavsson, Graham Potter och vilka de nu mer är som varit aktuella ser fler fallgropar än möjligheter och det är illavarslande.
Det fanns slitningar och frän kritik under Håkan Sjöstrands ledarskap. Karl-Erik Nilssons ryska pro-röst skickade honom mot dörren och Fredrik Reinfeldt har bestämt sig för att vara anti-populist och kryper snarare under skinnet på folk än stryker medhårs.
Hedersamt, men nog har det saknats spelkänsla från förbundsordföranden som tidigt vek in öronen i en "min väg eller ingen alls"-framtoning.
Andrea Möllerberg ska samla ihop en utsatt ledning i rollen som generalsekreterare, men så länge hon inte har en förbundskapten är det svårt att köpa bilden om arbetsro och en harmonisk miljö.
Då spelar det ingen roll att kompetenta namn som Kim Källström, Caroline Sjöblom och Peter Wettergren är med i omstarten.
Det här landet behöver en förbundskapten. Nu.
Frågan är bara hur långt ned på listan SvFF-styret är.
Pågår det en kampanj för att övertyga Jörgen Lennartsson? Skissas det på ett delat upplägg mellan Andreas Ravelli och Magnus Hedman?
Det har inte direkt varit så att svensk landslagsfotboll (på herrsidan) har skämt bort oss de senaste åren. På ett sätt kan jag känna att förbundskaptens-uppdraget är ett tacksamt jobb. I alla fall tajmingen.
Det finns i regel ett större tålamod och en annan förståelse för den som tar över ett lag som sprungit vilse.
Men vem vill?