Storbritannien skakades av en annan dödsolycka samma månad. En kvinna i 30-årsåldern föll av och dog i brittiska Solihull.

Juli 2019. En 13-årig flicka och hennes häst dog under träning i terrängen i USA.

För bara ett par dagar sedan när denna krönika skrivs dog en 32-årig kvinna efter ett rotationsfall i South Woodstock, Vermont, i USA.

Det här är bara statistik från i år. 2019. En bråkdel av alla händelser. Det finns fler.

2017. En fransk ryttare död - rotationsfall.

2016. En argentinsk ryttare död - rotationsfall.

Hur länge ska jag fortsätta att räkna?

Fälttävlan har skakats av mer än en dödsolycka genom åren. Dels har vi de ovan. Men det finns fler.

2014 dog en ryttare i tyska Luhmülen, han ramlade och bröt nacken. Samma dag dog också en annan ryttare i ett fall. Britten fick enligt uppgift en hjärtattack – men dog av skadorna från fallet.

Och det här är bara ett axplock av dödsolyckorna. Det finns en uppsjö mer att räkna upp. Både med dödlig och inte dödlig utgång.

Att ridsporten är farlig råder det ingen tvekan om. Det vet alla inblandade, såväl utövare som publik. Men att ta onödiga risker känns som det borde ha stannat i forntiden. Det är och förblir 2019. Människor och djur ska inte behöva dö till följd av att utöva sin hobby. Det varken ska kunna hända eller borde accepteras.

Jag påstår att olyckorna i sporten numera är så vanliga att man mer eller mindre rycker på axlarna. "Det är så det är", helt enkelt.

Det är såklart inte bara fälttävlan som är olycksdrabbad. Inom hoppningen sker självklart också olyckor. Men fälttävlan är i min mening mer utsatt. Inte minst för den extrema fysiska påfrestningen i att hästarna ska klara samtliga tre grenar med mjölksyra i kroppen. Väl ute på fälttävlansbanan handlar det om att klara banan nästan med andan i halsen. Det går snabbt och det är inte alltid fullt kontrollerat.

Med fasta hinder.

För oavsett hur arg man blir av tanken, och detta vet jag att jag kommer att få skit för – så händer inte rotationsfall lika ofta med hinder som inte är fasta. Jag påstår att de fasta hindren borde bort en gång för alla.

Det finns såklart argument för att behålla dem. Det pratas bland annat om att hästarna blir slarvigare med lösa hinder och att det i sin tur ökar risken för olyckor.

Jag påstår dock att det handlar om vilken fart man rider an på. Om tempot är mer kontrollerat borde man tämligen inte gå omkull lika ofta. Det borde också vara tämligen mycket svårare att hamna i ett rotationsfall om hindret viker sig. Men det är min högst personliga åsikt som jag förstått att det såklart finns en stor motpol till också.

Svenska allvarliga olyckor är lyckligtvis ovanligt inom fälttävlan. Vad beror det på? Rider svenskarna mer kontrollerat och säkert än andra nationer? Jag vill tro det i alla fall. Jag menar: i brittiska Badminton finns läkare vid VARJE hinder på grund av olyckornas frekvens. Ska det vara nödvändigt?

Det var också där kaos utbröt för svenska Anna Hassö 2003. Hon fick hästen över sig och krossade bäckenet. Hon har också brutit nacken vid ett tillfälle och ryggen vid ett annat. Det är respekt att ens sätta sig i sadeln efter detta. Minst sagt.

Även Anna Freskgård har haft sin del av olyckor. Inte minst under VM då Box Quite avled efter att ha skadats i terrängen. En tragisk olycka som jag är helt säker på att ingen kunnat varken förutse eller förebygga.

Men min fråga är: Hur mycket ska vi acceptera inom fälttävlan innan någon sätter ner foten och säger stopp? Kritiska röster höjdes senast efter Falsterbo Hunting där inte mindre än fem ekipage aldrig tog sig i mål. Även där var det fälttävlanshindren som ställde till det och det talas om att plocka bort de fasta hindren till nästa år. Ett klokt drag om du frågar mig. Fasta hinder kanske inte är allt. Men allt vi kan göra för att minska riskerna är ett steg i rätt riktning. Det ska inte behövas läkare vid varje hinder. Det ska inte behövas en stor livförsäkring för att utöva sporten man älskar.