En allsvenska som inte längre handlar om vem som ska ta SM-guld utan där det mest intressanta är kampen om Europaplatserna.
I bakvattnet bakom suveräna Malmö tampas både IFK Norrköping och Djurgården.
Även om det är svårbegripligt med tanke på hur lagens respektive säsong utvecklat sig.
Djurgården gick ut stenhårt och plockade hem ett par hundra landskamper i Andreas Isaksson och Kim Källström samt kryddade nysatsningen med Gustav Engvall.
Bland annat.
Budskapet: Vi ska slåss om det.
IFK Norrköping har brandskattats på så mycket fart, glans och kvalité att det hänger ett stort fett frågetecken över lagets kapacitet.
De vill inte vara med och tävla mot de största.
Därför var starten och de inledande 20 minuterna precis vad Jens Gustafsson önskade.
Hans lag visade att de kan dansa med ändå.
Det behövde hemmapubliken se men i samma veva som Andreas Blomqvist sträckte sig efter den där bollen och med största sannolikhet trasade sönder sitt sargade högerknä avtog kaxigheten och energin.
En blöt skadefilt la sig över Östgötaportens vitblå del och det var först i slutforceringen och kvitteringsjakten som Kamarterna hittade tillbaka till den nivå som krävs för att besegra Djurgården.
Däremellan var det inte dåligt men det var inte heller tillräckligt bra för att få med sig poäng.
0–1 är den värsta sortens förlust.
Dessutom hemma.
I synnerhet när kvitteringslägena är hundraprocentiga målchanser (Fjólusons volley, Holmbergs bredsida och Thórarinssons frispark).
Men där någonstans i den värsta besvikelsen över torsken och bedrövelsen över Blomqvists skadeöde så plockade IFK ur positiva smulor.
Jens Gustafsson menade att det här var den sorts insats som hans nybygge behövde.
IFK Norrköping, det nya IFK Norrköping, kan tävla mot ett stenhårt rustat Djurgården.
Men symptomatiskt för Pekings nuvarande status är de enorma problem laget har att få in bollen.
Andreas Isakssons ersättare i andra halvlek Tommi Vaiho var bra, inget snack om den saken, men i våras hade Peking satt ett par bollar med de lägen som de vaskade fram.
Jag roade mig med att jämföra IFK:s startelva från Rock and Roll-mötet i våras som slutade 3–3 med det lag som Jens Gustafsson skickade ut nu.
Då: Langer – Wahlqvist, Johansson, Fjóluson, Telo – Bärkroth, Sjölund, Dagerstål, Eliasson – Holmberg, Andersson.
Nu: Sex man borta av olika anledningar.
Det skulle vara anmärkningsvärt om det är en makeover som inte märks.
"Då är då. Nu är nu" tog ofta Janne Andersson fram när reportrar jämförde upplagor, matcher och säsonger.
Han gillade även att skilja på resultat och prestation.
IFK Norrköpings söndag var smärtsam på många sätt men insatsen ändå den bästa på länge.