"Vi har stött och nött mot fembackslinje många gånger den här säsongen så vi är väl förberedda på vad vi absolut inte ska göra till att börja med".
Sa Jens Gustafsson efter onsdagens träning.
Sen kom AIK till Östgötaporten.
Det var något annat.
Ställs du mot ett lag som ger blanka fan i att vinna några skönhetspoäng, som inte kunde bry sig mindre om att få en tråkstämpel, som insåg att det var en säsong på spel (förlust och IFK hade varit nio poäng före) och valde att täta sig ännu mer krävs det mer mod.
Mer än vad Kamraterna visade.
IFK kröp ihop i stället för att brösta upp sig.
Kanske att de hade hemska 0–6 från Friends i höstas i minnet och hade lärt sig av läxan.
Men AIK då och AIK nu är inte samma sak.
Vi fick två lag som stod och glodde på varandra och väntade på någon skulle räcka ut handen för att starta något som kunde likna en dans.
Den kom igång först när Nicklas Bärkroth tröttnade på att löpa i ett trist vakuum, satte fart på benen och Niclas Eliasson fattade även han att det är dags att steppa upp om det ska bli något toppmöte att prata om.
Ett par inlägg och inspel.
Nicklas Bärkroth i stolpen.
Halvfarligt men inga mål.
AIK malde sig in i dusten på klassiskt Norlingskt sätt och efter en timme var det IFK som fick försvara sig mer än ha boll.
De gjorde det inte lika stabilt som Gnaget.
Det var mer än halvfarligt nere hos Michael Langer ett par gånger.
Nära, väldigt jäkla nära i slutminuten, men inga mål.
Matchen i ett nötskal.
Efteråt var det inga bistra miner hos någon av tränarna.
Det var det definitivt inte nere i Malmö heller.
Men hemmapubliken hade hoppats på mer.
Det var de vibbarna som svepte in över arenan i takt med att junikvällen blev mörkare.
IFK-vännerna väntade på att IFK skulle gasa, gå för det och forcera med större kraft.
Det här var ett bra läge att möta och besegra AIK.
Laget söker spelmässigt, var slitna efter Malmö-snytingen på stopptid och utan Stefan Ishizaki, Eero Markkanen och HenokGoitom var ett par hot borta.
Jag tycker inte IFK tog chansen fullt ut.
Jens Gustafsson försökte med David Moberg Karlsson och Gudmundur Thórarinsson men deras fina vänsterfötter fastnade också i den svarta defensiven.
Rättvist resultat? Ja.
Om vi lämnade arenan med en känsla av att förväntningarna inte infriades?
Faktiskt.
Men inte för att AIK "grisade till sig det här" som någon skrek över mig.
Försvarsspel, ett sammansvetsat och synkat försvar, kan vara vackert och ingen gör det snyggare än AIK i allsvenskan men det är ingen taktik som kommer att ta laget tillbaka i guldracet.
Det är för långt efter för att kryssa sig in i säsongen på allvar.
Med de här säkerhetsbältena på, dubbla säkerhetsbälten och ingen HenokGoitom på planen – eller på grund av just det? – skulle det förvåna om AIK slåss om det på allvar i höst.
IFK Norrköping har nio matcher utan förlust och är med i allra högsta grad.
Det går inte att svinga med den kritiska pennan efter den här våren – men om vi ska prata nyttiga matcher och utveckling som Jens Gustafsson ofta gör så kommer "Peking" behöva visa ett större mod och en annan desperation för att knipa trepoängare i den här sortens matcher.
------
Niclas Eliassons frispark!
Den hade dundrat in så det skvätter om det som årets mål.
Självklart kommer den färska U21-landslagsmannen att utses till månadens spelare i maj.
Kristoffer Olsson buades ut av Curva Nordahl men det verkar snarare ha tänt Norrköpingskillen än påverkat honom negativt.
Efter en tung och vilsen start i AIK är touchen, självförtroendet och de fina fötterna tillbaka.
Men han kunde kostat Linus Wahlqvist en EM-sommar med den kapningen i andra halvlek.
Nikola Tkalcic kom när Christopher Telo haltade av och var pigg. Startar på söndag om inte Telo kan spela?
IFK klarade av att ducka avstängningshotet – igen. Ingen av de tre spelarna med två varningar drog på sig en tredje.
Tre poäng i Kamratmötet mot IFK Göteborg på söndag och IFK Norrköpings vårsäsong är över förväntan. I alla fall i mina ögon.