Respekten fanns där.
Tidigt i veckan var Jens Gustafsson ute och varnade för ett okänt litauiskt motstånd som absolut inte skulle tas för ett nytt Prishtina.
Det tog inte ens 30 sekunder innan Peking avslöjade att de hade lyssnat på sin manager och brann av både Elfsborg-revansch samt en hunger att fortsätta dubblera allsvenskan med Europa.
Det var på många sätt en fortsättning på söndagen och 1–3-torsken mot Elfsborg.
Fartfyllt hotande.
Kreativa ben och hjärnor.
Målchanser, förstklassiga lägen, i parti och minut.
Den nykomponerade högerkanten med Linus Wahlqvist och Niclas Eliasson kom i våg efter våg och sköljde över stackars vänsterbacken Wakili Alma.
Klockan tickade upp mot en halvtimme, förbi en halvtimme när planens största lungor satte av (fin pass av Andreas Johansson).
Christopher Telo hade bestämt sig.
Det var dags att bryta det här dödläget och trotjänaren var inte intresserad av att ligga kvar för att få frispark när han gjordes ned.
Det lönade sig.
Domaren friade, lät spelet fortgå och inlägget mötte Sebastian Andersson som nätar lika frekvent för tillfället som förra säsongen.
Det var lika mycket lättnad som glädje i hemmalaget.
1–0 i paus var i underkant.
Det kunde och skulle varit tre, fyra men det återstod även en halv match att ta det där stora steget mot ett guldläge inför returen.
Det kändes som vi var på väg dit när Kalle Holmberg satte pannan till på Niclas Eliassons serve.
Men den där proppen drogs aldrig ur.
Ett småchockat hemmaförsvar fick se Maksimov Maksim (den ni) vara först på inlägget när inte Linus Wahlqvist var tillräckligt elak.
En tung reducering på alla sätt och med det målet dog den fina frenesi som präglat IFK:s match så långt.
Chanserna fortsatte att skapas men just nu behöver Kamraterna sex lägen för att göra ett mål.
Nej, ingen överdrift.
Ineffektiviteten – och ett par jobbiga domslut emot – kostade segern mot Elfsborg och det gör att 2–1 inte firades mer än pliktskyldigt.
2–1 till returen om en vecka är för lite sett till den totala dominans som IFK hade.
Det är en bräcklig grund att stå på när hemma blir borta och Trakais bästa spelare, lagkaptenen Arunas Klimavičius är tillbaka efter avstängning.
Klyschan om att så länge man skapar så lossnar det förr eller senare brukar förvisso stämma men när det duggar matcher finns det inte tid att låta målandet dra ut på tiden.
På söndag mot AIK kan en allsvensk guldstrid som redan glidit iväg försvinna ännu lite längre ifrån Peking.
Jens Gustafsson åker upp till nationalarenan med en frustrationsvinst i Europa.
Efter en frustrationsförlust i allsvenskan.
Det kallas att sättas på prov.
Med högerkanten bestående av herrar Eliasson/Wahlqvist och så pass bra som den slog ut offensivt var frågan tvungen att ställas om det kan bli mer av den duon kamperades tillsammans framöver.
Något IFK-managern svarade ja på.
Han var dessutom rätt ute när han sa att GudmundurThórarinsson gjorde sin bästa match i IFK-tröjan.
Islänningen var fin och svårstoppad när han fick vandra ganska fritt men hade en utgångsposition till vänster på mitten.
Michael Langer tackades av efter slutsignalen. Målvakten lämnade ett avtryck under sin ettåriga vistelse i klubben.
"En av de mest professionella spelare jag jobbat med" var några av många fina ord från Jens Gustafsson.
David Mitov Nilssons första match slutade med seger – men kändes inte som en sådan.