Förnedrade med 0–6 för ett år sedan.
En defensiv som både läckt och varit vilsen på slutet.
En besviken afton i Europa så sent för ett par dygn sedan.
Ett ganska obehagligt läge att åka till nationalarenan och IFK Norrköpings plan var inte direkt att fortsätta dansa med i öppna Örebro- och Elfsborgspår.
Håll ihop. Stå upp. Inga onödiga risker.
Starten föll inte alls Jens Gustafsson i smaken.
Han hann med ett mindre raserianfall innan matchen ens var fem minuter gammal.
Sekunderna efter var nye Nicolas Marcelo Stefanelli nära att nicka in 1–0 på hörna men David Mitov Nilsson (välkommen tillbaka!) var vaken och höll Peking kvar i matchen.
Inte första gången och en fingervisning vem som skulle vara söndagens bästa IFK-spelare.
Om det fanns frågetecken och osäkerhet kring keeperns status efter det 15 månader långa skadehelvetet så rätades de ut så det dånade om det.
IFK växte med Mitovs parader.
Såg till att skaffa sig själva tid att andas och försökte frustrera AIK med att rulla runt i backlinjen.
Länge och långsamt.
I vanliga fall hade passningen till Daniel Sjölund kommit som förstaalternativ, här var det inte ens trea på listan.
Det AIK skapade var när den givna taktiken att lyfta in bollarna bakom Andreas Johansson och Jón Gudi Fjóluson fungerade.
IFK svarade med att dra ned Kalle Holmberg ett snäpp i planen och det var IFK:s väg in i matchen på allvar.
I alla fall i avseendet att det fick AIK att grubbla och fundera på hur de skulle försöka hitta en väg till seger.
Det kunde räckt till en stärkande Peking-pinne men Daniel Sundgrens inspel styrdes in i eget mål av Christopher Telo.
Dubbelt tungt och kvitteringsjakten blev inte farligare än ett par matade bollar in i straffområdet som skallades undan av Gnagets skickliga backar.
Landets tightast sammansvetsade försvarsmur – ynka nio insläppta på 15 matcher – vinner inga underhållningspoäng men det räcker med ett självmål för att skyffla in tre poäng på kontot, vinna ett toppmöte och passera IFK Norrköping i den allsvenska toppen som faktiskt fortfarande Kamraterna är en del av men efter tre raka torsk känns det som laget inte har vad det krävs för att trycka in sig själva i den här toppstriden igen.
IFK å andra sidan springer runt på allsvensk tomgång för tillfället och försöker laborera ihop styrkorna efter bästa förmåga.
Det blev ett olustigt hattande med byten och positioner på Friends.
Kalle Holmberg, Filip Dagerstål och David Moberg Karlsson ut – Simon Skrabb, Eric Smith och Gudmundur Thórarinsson in.
Det hela landade i någon slags 4-5-1-uppställning med Sebastian Andersson som ensam forward.
Det är ingen överdrift att konstatera att AIK rustat på ett annat sätt.
Nyförvärven Nicolas Marcelo Stefanelli och Rasmus Lindkvist klev rakt in i startelvan.sssssss
Namnen på AIK:s bänk: Hauksson, Olsson, Blomberg, Avdic, Markkanen, Salétros.
Ett gemensamt ord för bredd.
IFK försökte att släcka bränder längs matchens gång efter att ha blivit brända både mot Örebro och Elfsborg.
Möjligt att det var ett fall framåt ur en managers ögon.
Taktiskt fick IFK ut vad de ville men önskade självklart mer av anfallsspelet där det vanligtvis det mest framgångsrika hotet, Niclas Eliasson, var i stort sett osynlig.
Jens Gustafsson hyllade med all rätt arbetet som lades ned men insåg att det räckte inte mot en bättre motståndare.
Just nu är det en suverän vår som håller IFK uppe och skänker tröst.
Verkligheten, tiden just nu, är betydligt dystrare.