Nedräkningen till Malmö FF:s säkrade SM-guld pågår och eliminerade på tok för tidigt den allsvenska nerven.
En landslagstrupp (grattis, Ken Sema!) som ska hålla VM-hoppet levande presenteras och Champions League-surret om fantastiske Harry Kanes hattrick på Cypern avhandlas med redaktionens Spurs-fantast.
Men där någonstans går tankarna någon annanstans. Det är svårt att släppa Sylvia, Sleipner, Linköping City och IFK Norrköpings i U21-lag.
De senaste veckornas lokala fotbollsbevakning har lett till båda behagliga och nyttiga insikter.
På Östgötaporten har följande matcher spelats: Sleipner–Assyriska, Sylvia–Linköping City och IFK Norrköpings U21-lag har mött både Brommapojkarna och Elfsborg.
Den gemensamma tråden i egentligen alla lag och lagdelar har varit fotbollsdansande fötter som nött så mycket passning-mottagning att de per automatik löser en aggressiv motståndarpress.
Gång på gång. I fart. Rättvänd eller inte spelar ingen roll.
Det ser enkelt ut.
Det är det inte.
Det har hänt så mycket på ganska kort tid och det är uteslutande till det bättre.
Hade unga spelare samma imponerande funktionella teknik för tio-femton år sedan?
Var de lika trygga som Alexander Fransson när han släpptes fram?
Hade de samma fina kombination av speed, spelsinne och förmåga att utmana som Pontus Almqvist?
Samma löpstyrka som Erik Lindell?
Högst tveksamt.
Besitter aspirerande allsvenska spelare ett bredare register vad gäller behandla boll, ta rätt beslut och orka göra så under en hel match och ett par extra stopptidsminuter?
Med största säkerhet.
Varför?
Självklart har förfinade träningsmöjligheter en stor del i förklaringen.
Det är inte lika inspirerande, roligt och lätt att nöta grunder på en grusplan i isande minusgrader som det är att trycka igång ännu ett pass på Östgötaporten eller Teknikhallen heller för den delen.
Det är enklare att se bollen där också än i ett dunkelt bolltält.
Konstgräset har många fördelar och det du ser just nu i Norrköpingsfotbollen inte minst är ett direkt bevis.
Kloka ledare som inser och har vett att anpassa inriktningen på träningen till rätt saker.
När såg du senast någon konka en lagkamrat på ryggen uppför en backe under ett försäsongspass?
Och om du gör det: Ring polisen.
Fotbollen har valt rätt väg och Östergötland som distrikt kan sträcka på sig.
Det är slående när Ylber Gubetini väljer att spela upp en inspark på Tarik Hamzas fötter som trots två Cityspelare i ryggen, strax utanför straffområdet har långt till panik eller stress.
Lika uppenbart att utvecklingen är till det bättre är det när Elfsborg och IFK:s U21-lag bjuder upp till eftermiddagsunderhållning i ett tempo som är svettigt att kolla på. Och klarar av att göra det med imponerande kvalité i passningsspelet.
Det är inte länge sedan det ansågs som en dödssynd "att sätta en spelare i en svår situation".
Det är mossa på det uttrycket.
Skillnaden mellan en mittbacks fötter och forwarden som gärna drar en spelare någon gång för mycket för att glänsa är utraderad. Position på planen är sekundärt.
Den moderna talangen smeker och lirar boll.
Konstruktiva lösningar finns i DNA:t och har för länge sedan tunnlat bonkandet över sidlinjen för gott.