Älskad liga med så många brister

Lag drar sig ur, ligan krymper, får ett nytt upplägg och byter namn.

Numer heter vår lilla ankdamm Svenska Basketligan.

Ett drastisk drag och en förändring från "basketligan herr" som medförde chockvågor genom landet.

Förutom i Stockholm, Göteborg och Malmö som alltså inte mäktar med att få fram lag till landets högsta serie.

Malbas var uppe och vände ifjol men från huvudstaden och Sveriges näst största stad är det tomt. Dött.

Knappast ett överbetyg till någon på vare sig klubb- eller förbundsnivå.

Anmärkningsvärt.

Vi pratar inte om Fia med knuff här utan en av världens största idrotter som försökt lyfta så länge att vaderna krampade redan någon gång när man kom på den snärtiga idén att ha en gemensam ligapremiär i Globen.

Det var 1992.

Hur basketligan, förlåt: Svenska Basketligan, gått framåt och blivit ett attraktivare varumärke sedan dess?

Det har den inte.

Intrycket utåt är att det harvas på. Det är vad det är. Så länge bilen rullar kör vi.

Finns det någon ambition att bli bättre?

Att bryta mönster?

Sporten är illa ute om den accepterar en position som bortskuffad och ifrågasatt.

Om det vi ser nu är graden av belåtenhet riskerar även de närmaste sörjande att tappa intresset i takt med att ligan puttrar vidare på tomgång.

Jonas Jerebkos NBA-år har medfört ett par timmar extra tv-tid och några fler notiser på webb och i tidning.

Jeffery Taylor går bra i Real Madrid och Marcus Eriksson slår knock med sitt äckliga precisionsskytte.

Att det skulle bidra med en intresseskjuts här hemma är knappast troligt så länge de förstnämnda inte drar på sig landslagsdressen.

I Norrköping står vi inför en säsongsstart men också början på vad som kan bli en hel del slut.

Det perfekta rent av? Adnan Chuk har ett ett år kvar på sitt kontrakt innan han drar utomlands.

Joakim Kjellbom, Mikael Lindquist och Johnell Smith har nått en punkt i respektive karriär när chansen att bli mästare kanske inte kommer åter.

En förutsättning som får de gamla Dolphinsrävarna att sträcka sig lite extra, löpa lite mer och hitta procenthöjaren när det avgöras.

Där, i slutspelet, har vi en annan utformning. Grundseriens etta och tvåa kvitterar ut semifinalbiljetten medan trean och fyran möts i en kvartsfinalserie, bäst av tre.

Jag gillar det.

Precis som jag gillar att Svenska Basketligan startar.

Fascinerande att något med så mycket brister och fel får en att känna sig hel.