David Iwung: Välförtjänt och häftigt – men kan det bli för mycket?

Inte särskilt oväntat, men för den sakens skull är det inte desto mindre imponerande. 

Norrköping Dolphins kan stoltsera med att ha fjolårets coacher i båda sina elitlag och bör sträcka på sig lite extra nu när både Mikko Riipinen och Kevin Taylor Lundgren också blir förbundskaptener i den omorganisation som förbundet bestämt sig för. 

Det säger en hel del om vad Riipinen och Taylor Lundgren kommer ifrån (en harmonisk och väl fungerande arbetsplats) och det säger lika mycket om resultaten de åstadkommit (SM-guldet för Riipinen och i första hand den individuella spelarutvecklingen i KTL:s fall), men vad som inte är lika tydligt med de två förbundskaptensutnämningarna är arbetsbelastningen, antalet timmar och det uppskruvade tempo i vardagsslitet som genomsyrar allt som de här två herrarna gör och tar för sig.

En stor, men inte hela förklaringen, till att landslagsdörren öppnade sig och att Dolphinstränarna väljer att kliva in genom den är att de jobbat sig dit med en daglig investering som slår det mesta. 

Kevin Taylor Lundgren har en egen lägenhet men spenderar mer tid i Stadium Arena i sina roller som huvudtränare för damerna och assisterande till Mikko Riipinen som i sin tur gör en raketstegring från doldis till SM-guld och landslaget på två och ett halvt år. 

Drivet, noggrannheten och approachen att vara pappa, kompis och psykolog med spelarna har fungerat klockrent. Spelarnas svar ser du i Tim Schübergs vilja att leda, i Felix Terins explosiva utveckling och Hugo Bergströms förvandling från opolerad junior till en tänkande senior.

Av coachduons många förnäma sidor är det två ledare som vet hur man bäst kramar ur det bästa ur omklädningsrummet, hur man vinner respekt utan att gapa och skrika och plockar segrar på vägen.

Här finns det hela tiden en underliggande utmaning att undvika djupt inkörda arbetssätt för att i stället gå egna vägar. 

Det har fungerat suveränt så här långt. Nu ska det pressas in landslagsjobb också och det är inget erbjudande man tackar nej till. 

Det är heller inget som görs på halvfart, oavsett hur många det är som är involverade i den nya blågula tränaruppsättningen. 

För unga, lovande coacher som bara vet en sak, hela tyngden på gasen, hoppas jag inte att det: 1) Blir för mycket eller 2) Har en negativ effekt på klubblagsverksamheten.

Mikko Riipinen, 34, Ludwig Degernärs, 40, och Joakim Källman, 32, kommer få sällskap av ett fjärde namn, men hur oprövad och oerfaren tre fjärdedelar av den presenterade landslagsledningen än är, så är känslan att det inte kan bli sämre än under Hugo Lopez trötta tid som förbundskapten.

Ska man se krasst på det är den här ungdomliga urkraften som sprutar energi och idéer raka motsatsen mot vad landslaget lämnar bakom sig. 

Fyra coacher med stenkoll på ligan och nästan lika god insikt i hur utlandsproffsen går och står. Det finns även en baktanke att den röda tråden mellan de olika landslagen ska bli tydligare. Klokt. 

Jag ser heller inte heller chansen att Jeffery Taylor drar på sig landslagströjan igen som mindre med god med vännen Mikko Riipinen på den blågula bänken. 

En vädjan bara: Jobba inte ihjäl er, snälla.