Turneringen som ska avgöras i Sydney, huvudstaden i delstaten New South Wales, är bara ett halvår borta.
22 september–1 oktober är det dags för basket-VM för damer och hela världen kommer lära sig att känna igen "Karla the kangaroo", mästerskapets alldeles egna maskot.
Landslaget, "Opalerna", tillhör förhandsfavoriterna och har bara USA och Spanien framför sig på världsrankingen.
– Vi har en trupp på 24 spelare, det är ett starkt lag. Men om USA kommer med Brittney Griner (centerstjärna på 206 centimeter, reds anm) blir det svårt. Särskilt nu när våra kaptener inte har med Liz Cambage (203 cm, spelar i Las Vegas Aces) i laget. Spanien, Frankrike och Belgien är de vassaste av Europas lag och Japan och Kina är också bra, säger Maria Nordström.
Hon vet det mesta om laget som döptes efter den vackra och vanligt förekommande ädelstenen – och Maria var också en av de som jobbade hårdast för att få jätteevenemanget till landet.
32 år i "Aussieland", dessutom tre på college i USA – samma skola i New Jersey som Hageby-ikonen Kenny Grant gick på – har satt sina spår.
Men östgötskan är inte helt borta – eller kanske har den återvänt under veckorna som hon och sonen Jack, 19, tillbringat i Norrköping?
Den tränger i vart fall vackert igenom under samtalet när Maria – som är VD för Basketball New South Wales – berättar om det digra arbetet för att få VM till hemstaden.
– En del av vår strategiska plan, och jag och en annan kille drev, var att vi skulle få ett större evenemang till Australien och Sydney. Vi lyckades jobba fram ett stöd på 17 miljoner dollar (drygt 110 miljoner kronor) från delstaten och fem miljoner från Federala regeringen (drygt 33 miljoner kronor) vilket är ungefär 70 procent av hela summan för att klara VM. Resten ska vi få in på sponsring och biljettintäkter, förklarar hon.
Där var bara halva jobbet gjort.
– Sedan blev det budgivning, en jätteprocess under nästan ett år. Till sist vann vi kampen mot Kina och Ryssland, förklarar Maria Nordström som nu också sitter i styrelsen för det separata bolag som sköter VM.
Hennes ansvarsområde i VM-organisationen är först och främst det de själva kallar för arvet efteråt, "The legacy".
– Vi fick extrapengar till att driva upp verksamheten i New South Wales. Vi har byggt en strategi för en lokal, regional, nationell och global fortsättning, så att vi får ett utbyte av att ha arrangerat mästerskapet. Här har satsats mer på utesporter. Nu ska vi bygga fler hallar, 140 basketplaner ska färdigställas under de närmaste fem åren, säger Maria Nordström.
Att hon brinner för tjejers idrottande märks också.
– Det är 30 procent tjejer just nu, vi ska upp till 50. En möjlighet att driva kvinnosport överhuvudtaget. Vi vill ha fler spelare, men också ledare, styrelsemänniskor och domare. Flera sporter har fått mycket mer kommersiellt stöd än tidigare, en av dem är basketen. Många företag föredrar kvinnlig sport, de söker aktivt efter det. Där är vi på rätt väg, tycker hon.
Det gäller även integrationen av människor, menar Maria.
– Vissa av förorterna till Sydney har 180 olika nationaliteter. Sporten är en viktig del av integrationsprocessen och staten lägger mycket pengar på den. Till exempel får föräldrar 200 dollar att investera till barnen varje år, till idrott, konst eller dans. Allt går direkt in i alla sporters system, som en elektronisk voucher. Det fungerar jättebra.
Många minns henne under flicknamnet Eriksson. Då, under ett par säsonger på 1980-talet, smekte hon med sin känsliga vänsterhand i skotten under en tid när Dolphins fortfarande hette Hageby Basket, ligans namn var elitserien och arenan där laget spelade sina hemmamatcher var Ektorpshallen.
– Både gamla arbetskamrater och basketkompisar finns kvar i Norrköping. Vi håller fortfarande kontakten, påpekar Maria Nordström.
Med utbildning inom psykologi och affärsverksamhet har hon som specialitet haft att strukturera upp företag.
Men när hon flyttade till Australien i slutet av 1980-talet var det i första hand för att maken Peter Nordström – också en basketprofil från Norrköping – fick ett spännande jobb.
De är förresten återförenade – efter att ha levt åtskilda under 26 år.
Om någon undrade.
Och de följer Dolphins vedermödor så gott de kan.
– För mig är det förstås extra kul med Felix, eftersom jag känner både pappa Peter och mamma "Lull", säger Maria om Terins-familjen.