26-åringen från Minnesota värvades till Dolphins efter en imponerande collegekarriär på Bucknell University i Pennsylvania och fyra säsonger som proffs i Europa.
Där erfarenheten från spel i starka ligor i Belgien, Italien, Ukraina och Polen verkligen stack ut.
Förväntningarna har varit därefter.
Att jag själv sett Zach Thomas dominera på träningar är en klen tröst när det låser sig på match.
Efter åtta tävlingsmatcher med Dolphins, kvalet till Champions league mot storlaget Budivelnyk (där han alltså gjorde tio matcher under säsongen 2020/21!) inräknat, har han ett snitt på 7,8 poäng och 3,2 returer per match och det kan inte anses vara godkänt.
Det är bara i Europe cup-mötet med tyska Hakro Merlins Crailsheim, där Dolphins skrällde, som Thomas visat tillräckligt i sin nya klubb.
Därför är det förstås enkelt att sätta fiaskostämpel på den 203 centimeter långe amerikanen, som enligt vad jag förstått också är den klart dyraste importen i Europa-bygget. Både James Murray-Boyles och Koby McEwen (som dessvärre är borta minst ett par veckor med en lårskada) har presterat på en betydligt högre nivå.
För mig är inte bara siffrorna på papperet en stor besvikelse – utan än mer den frustration som läckt ut när det varit motigt. En så rutinerad kille borde visa mer kyla i utsatta lägen. Korkade fouls, osynkade aktioner och svårigheter med bollbehandlingen är inte vad Dolphins behövt från en av dem som var tänkt att bära laget med sin erfarenhet.
Särskilt som coachen Mikko Riipinen istället har gett mer speltid till sin mest prestigefyllda värvning, svenske landslagsmannen Nick Spires, och uttryckte också efter förlusten mot SCMU Craiova i onsdags kväll en stor besvikelse över amerikanens oförmåga efter att han nollats i poängkolumnen och Dolphins hamnat på minus 30 poäng under Thomas 20 minuter på planen.
Eftersom mästarna i princip bara består av klasspelare den här säsongen är konkurrensen om minuterna på planen också hårdare och min känsla är att Dolphins-coachen inte kommer ha samma tålamod som med ojämne trepoängsskytten Brandon Tabb ifjol.
Att Thomas är borta när SBL startar om, för Dolphins del mot Fryshuset den 17 november, är jag rätt säker på.
Ett miljöbyte kan vara det enda rätta för att ta sig ur den nedåtgående spiral för någon som drabbats av den värsta sortens prestationsångest och förlorat självförtroendet.
Bli inte förvånade om lösningen blir en liknande som när floppen Mitchell Smith förra säsongen löstes från kontraktet och istället blev en viktig pjäs i UU-Korihait i den finska ligan. Att bara kasta en misslyckad rekrytering till vargarna är inte det ansikte klubben visat under Riipinens och klubbdirektören David Bergströms tid. Eller har även de blivit mer cyniska i och med Europa-satsningen?
Några frågetecken om vad som ska in finns inte heller.
Muskler, kilon, storlek, atletism (ni fattar poängen) har visat sig vara helt avgörande i Fiba Europe cup i de tre inledande omgångarna.
Jeffery Taylor, 33, har alla de ingredienserna och står fortfarande utan klubb.
En månad med Dolphins, där bland annat tre viktiga matcher i Europa står på schemat, vore väl ett utsökt tillfälle för svensk baskets mest framgångsrike herrspelare genom tiderna att påminna storklubbarna i Europa att han är värd ett sista lukrativt kontrakt?