Samma dag som Mikko Riipinen med förkrossande marginal tog emot priset som Årets coach förde han Norrköping Dolphins till SM-final.
Det firades på ett vilt machomanér med högljudda skrik, kraftiga ryggdunkningar och ett gäng adrenalinstinna egon som lät omvärlden veta att "We´re In The Finals, Baby".
Haha.
Skulle inte tro det.
I SVT-intervjun var det med fuktiga ögon och med ett visst darr på stämbanden som Riipinen lyfte fram att det är en tuff tid för många av oss i isolering och att han uppskattar att basketen tillåts spela vidare med tanke på rådande läge i världen.
Något dygn innan matchen, i förhandsartikeln till match sex i Nässjö, berättade Riipinen om ångesten han kände över att inte kunna vara med fullt ut på sin nyblivna dotters ettårsdag.
Även då med darr på rösten.
Det går inte att blunda för hur frigörande och, för den delen, unikt det är att en tränare på högsta nivå har så nära till känsloventilen och att han inte tvekar att skruva på den när alla kan se, höra och läsa.
Särskilt som Mikko Riipinen befunnit sig i en basketsfär de senaste veckorna där alla beslut, stora som små, präglas av en vinna eller försvinna-konsekvens.
33-åringen har bara tagit sina första – men inte alls särskilt stapplande – steg i tränarkarriären men insåg redan innan han klev in som huvudansvarig i elitidrottens hätska värld vad han vill stå för.
Den nyvunna SM-finalplatsen visar att det går bolla de mjuka värdena samtidigt som du vinner matcher, når resultat och spelar de stora matcherna.
Finals, baby!
Kareem Canty hann bara med tre matcher i fjol. Ett starkt CV och en mycket kompetent basketspelare vägde inte över när amerikanen inte kunde glädjas åt l a g e t s seger i omklädningsrummet.
Kamau Stokes, Phill Carr och Tyler Flack toppar inte några listor över mest lyckade importer i klubbens historia, men de fungerar perfekt i en grupp där ingens personliga vinning riskerar att äventyra gruppens resultat eller mål.
Dolphins-samlingen är lenare än ett snäckskal, men har visat att det går att bli en svårslagen och stryktålig maskin ändå. Det hela styrs av en rookie som fortsätter att övertyga.
När Mikko Riipinen valde att tala om alla andra, utanför basketen, i stunden han hade chansen att skina som mest var det ett starkt ögonblick.
Att han verkligen menade det genom att fläka ut känslorna så ogenerat ifrågasätter ingen.