Jag glömmer aldrig engelska ligan
Stelare, kantigare och rundare. Men 14 år efter sista matchen i engelska ligan var det samma speciella känsla att vara tillbaka i Ektorpshallen igen. FOTO: JAN FORSBY
Foto: Fotograf saknas!
Den ingrodda svetten i omklädningsrummen och kaffedoften vid entrén.
Tankarna och minnet for tillbaka med en gång.
Ektorpshallen kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i hjärtat.
Lördagsförmiddagarna med engelska ligan likaså.
Inte den bonkaboll som visades i Tipesextra utan den "lilla" - den äkta.
1986-1991 är år som jag alltid kommer att ha med mig.
Manchester City, Liverpool, Ipswich och Wolverhamton är en skaplig meritlista.
Jag har dragit samtliga matchtröjor över huvudet och sprungit in med "härliga IFK främst ska du stå" i öronen.
Det var på den tiden när det forfarande fanns filtbollar och det var tillåtet att "vägga" sig förbi med hjälp av just - väggen.
I lördags återvände jag stelare, kantigare och något rundare.
Filtbollen var utbytt mot en studslös variant och planen hade krympt avsevärt med five-a-side-reglerna.
Men det var det enda som hade ändrats på 14 år (nej, Van Halens "Jump" hade förresten ersatt "härliga IFK" också").
Känslan att löpa in på gummigolvet och att få ta steget fram när ens egna namn presenterades var lika speciell.
ENGELSKA LIGANS 25-ÅRSJUBELIUM skulle uppmärksammas med match mellan det gamla och det nya.
Mikael Ström, Patrik Jönsson, Sylvia-målvakten Peter Karlsson och Christoffer Spångberg toppade ett gäng avdankade "snokar" som i dag - i bästa fall - harvar i gärdgårdsserierna.
Motståndarna och ungtupparna i Tipeselitlaget kom till spel bättre tränade, snabbare och definitivt mer bollsäkra - med undantag för Jönsson, Ström, Spångberg och Karlsson.
Men det räckte inte.
Det äldre gardets kärlek att vara tillbaka i Ektorpshallen lyste starkare än teknik och snabba fötter.
Känslan att få vara med i engelska ligan igen var mer svårstoppad än överstegsfinter i fart, kortpassningsspel på ett tillslag och uppspel "på läppen".
BLODSMAKEN I MUNNEN gjorde sig påmind efter sex sekunder och benen började att skaka av mjölksyra ungefär samtidigt.
Men inte för en sekund fanns det en tvekan att ta den tuffa, milslånga löpningen för att komma på försvarssida.
Aldrig fanns tvekan, trots avsaknaden av benskydd, att gå in i en närkamp.
Det var match igen och alla var vi tillbaka i engelska ligan.
1-0-ledning i halvtid efter Joakim Gillbergs (tidigare Tollén) välplacerade skott.
Efter 1-1-kvitteringen direkt i andra visade Patrik Jönsson vägen med två mål och Mats Eriksson petade in det fjärde.
"Tipselitarna" reducerade på nytt och spikade slutresultatet till 4-2.
Det var aldrig något snack.
Flams, skratt och pikar åt alla håll och kanter innan matchen.
När matchen blåstes igång var det match och ingen ville lämna 2x12-minutersfighten som förlorare.
Patrik Jönsson sa det i halvtidsvilan.
Mest som ett skämt.
Men för oss som inte nådde A-laget var det en klockrent passande kommentar som sammanfattade vår lördag:
- Det var bättre förr.
Engelska ligan i Ektorpshallen kommer vi alltid ha med oss.
Så jobbar vi med nyheter