<I>Basket-EM</I> Ett EM utan riktig nerv
Snart är det dags för den stora basketfesten. För mig kommer det bli en upplevelse, helt i klass med EM-slutspelet i fotboll 1992, och ett minne att bära med sig för lång tid framöver.Men bryr du dig?Jag är rädd att Eurobasket 2003 i Norrköping kommer att passera med en axelryckning - eller i värsta fall tas med en fnysning.
Foto:
Tyvärr, det hjälper inte.
Det finns ju inga hjältar, inga blågula hopp eller bekanta lirare att identifiera sig med.
Vi kan ju jämföra med EM -92 när tyskarna kom med mustaschprydde divan Rudi Völler, lille frisparksspeicalisten Thomas Hässler och galne geniet Stefan Effenberg, ryssarna (som då hette OSS) med Manchester Uniteds Andrej Kanchelskis och skottarna med backjätten Richard Gough och mittfältsdynamon Gary McAllister.
Dem kände man igen från TV-matcher.
Nu heter stjärnorna, förutom Nowitzki, Kaspars Kambala (Lettland) , Tony Parker (Frankrike) och Tal Burstein (Israel).
Tvivlar på att varken du eller jag känner igen någon av de här stjärnorna om vi möter dem på Drottninggatan.
Idrott blir som bekant heller aldrig mer ointressant än vid de tillfällen man inte har några sympatier. Tänker du hålla tummarna för tyskarna, letterna, litauerna eller israelerna?
När nerven inte finns, när pulsen står kvar på viloläge, är det svårt att bli engagerad.
Därför är det svårt att klandra PR-makarna kring arrangemanget, även om man vill tycka att det kunde gjorts mer för att öka temperaturen inför EM-slutspelet.
De är förmodligen, precis som de flesta supporters i stan, fortfarande chockade över att ingen spelare från Norrköping Dolphins fick plats i förbundskapten Janne Enjebos slutgiltiga trupp.
William Copeland räknade vi kallt med.
David Bergström hoppades vi på.
Ingen kom med, ens som reserv.
Trots att Copeland varit en av ligans största artister.
Trots att David Bergström, låt vara inte lika uppkäftig som för fyra-fem år sedan, skjutit storheter som CSKA Moskva i sank ute i Europa.
Min enda förklaring till att båda hamnade utanför EM-truppen är att de anses obekväma, säger gärna vad de tycker utan att tänka först, och att de helt enkelt inte passar in - utanför planen. Där har Janne Enjebo, medvetet eller inte, satsat på komplementspelare som är nöjda med sina roller bakom stjärnkvartetten Paul Burke-Jonas Larsson-Fredrik Jönzén-Joakim Blom.
Mysfaktorn i landslaget verkar hög, ambitionen lägre. Rapporterna från den sista turneringen, i Tyskland, skvallrar om att nästan ingen av spelarna ens blev förbannad efter ännu en 40-poängsförlust.
Då är någonting mycket galet.
Har något svenskt landslag varit mer nederlagstippat inför ett mästerskap på hemmaplan? Tvivlar på det.
När förbundet förra hösten valde Enjebo att efterträda Jonte Karlsson istället för Kelly Grant, den coach som bevisligen lyckats med ett svenskt lag i Europa när Dolphins spelade i NEBL och Saporta Cup, försvann förmodligen chansen för blågults del att göra en sportslig succé i den egna turneringen.
Och ett sportsligt fiasko kan betyda att basketen, där ligan redan nu blöder och där förbundet saknar huvudsponsor, fjättras fast som blåbärsnation för lång tid framöver.
Det skulle kännas tråkigt.
För basket i sina bästa stunder är en fantastisk arenasport i ett rasande tempo och med de mest ofattbara svängningar och där de riktiga bollartisterna fortfarande kan få utrymme att visa upp sina konster.
Det är med de förutsättningarna jag tänker uppleva EM-basketen i Norrköping.
Så jobbar vi med nyheter