Clara ger handbollen ytterligare en chans
NORRKÖPINGFörst ett guld. Sedan en guldklimp.Clara Westerdahl har varit med om en hel del spännande saker de senaste åren.Och än är hon inte redo att slå sig till ro hemma i Pryssgården.- Handbollen ska få en chans till, förklarar hon.
Handboll har inte högsta prioritet längre. Sedan dottern Thea kom till världen för fem månader sedan är det fullt upp hemma på Pryssgårdsvägen för Clara Westerdahl. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
Kantspelaren gjorde tre mål när NKIK slog Sorunda med 31-24 i Sporthallen.
En klart godkänd insats med tanke på att hon inte spelat handboll på nästan 20 månader.
- Huvudet ville, men fysiken..., skrattar Clara. Förhoppningsvis ska den bli bättre undan för undan. Steget var väl inte lika rappt som förr, konstaterade hon.
<b>SM-guld med Skuru</b>
Våren 2001 upplevde hon sin (hittills) största stund som handbollsspelare. Det var då Skuru från Nacka vann sitt hett efterlängtade guld.
Matchen blev också Ramunder-fostrade Clara Westerdahls avskedsföreställning.
- Det kändes lagom att bryta då vi uppnått våra mål. Jag hade ju min pojkvän (Tommy Holmberg, före detta anfallsstjärna i IF Sylvia) här i Norrköping och det var till slut jobbigt att pendla. Man tjänar inte precis några stora pengar som handbollsspelare...
<b>Thea kom "i vägen"</b>
Clara flyttade hem, men handbollen skulle få vänta ytterligare ett tag.
Anledning: dottern Thea, i dag fem månader.
- Jag tycker det fungerat jättebra att vara mammaledig. Samtidigt är det förstås skönt att ha någonting att göra bredvid, man vill ju, och behöver, motionera också. Särskilt som jag gick upp några kilon.
Sagt och gjort. Sedan en tid tillbaka tränar hon med NKIK, som fajtas om seriesegern i division 2. Lämpligt nog gick laget upp i serieledning förra helgen.
Föreningen är naturligtvis att gratulera. I Clara har man fått ett prima nyförvärv - om än icke i 100 procentigt skick ännu.
- Man vet vad man ska göra därute på banan, det sitter i ryggmärgen, men orken finns inte riktigt. Jag behöver lite tid på mig för att komma igång.
Fast viktigast är att ha kul. Den sociala biten, som det så vackert brukar heta, kan självklart inte heller underskattas.
I NKIK har hon återförenats med kompisarna Åsa Lundmark, Malin Spångberg, Sara Svensson och Ulrika "Ullis" Karlberg, tjejer som var med när HF Norrköping spelade i allsvenskan under tränaren Jörgen Sjöös ledning för några år sedan.
- Man känner sig rätt gammal nu. Jag är tio år äldre än några av spelarna i laget. Tur det finns några fler "tanter", skojar hon.
<B>? Hur ser du på framtiden för damhandbollen i Norrköping?</B>
Clara funderar.
- Jag tror den är rätt ljus. Det är i alla fall positivt att damhandbollen har en egen klubb, och här i NKIK finns det många duktiga ledare. Allsvenskan ligger en bra bit bort, men förhoppningsvis kan vi ta oss till division 1 först och främst.
<B>? Då fortsätter du?</B>
- Vi får se hur det blir. Förmodligen spelar jag vidare, men först måste jag väga in andra saker också.
Som lilla Thea och sambon Tommy, som själv lagt bollskorna på hyllan. Åtminstone som spelare.
<B>? Ska Thea uppfostras till handbollsspelare eller fotbollstjej?</B>
- Varför inte golf eller tennis, svarar Clara direkt. Nej, ärligt talat spelar det ingen roll.
Och ännu tycks inte den lilla guldklimpen bry sig nämnvärt.
För NKIK:s del återstår sex seriematcher av division 2. I dag möter man mittenlaget Spifen på bortaplan. Därefter väntar Bolton h (1/3), Tellus b (8/3), Årsta h (15/3), Örebro b (23/3) och Vadstena h (30/3).
Så jobbar vi med nyheter