Åka ur? Då gråter jag
NORRKÖPING1-0 räcker.Ett futtigt mål kan räcka.Ett enda skott förbi Mjällbys målvakt Fredrik Olsson på säsongens sista nittio minuter kan få en hel fotbollsstad att dra en lättnadens suck i morgon eftermiddag.Det känns, dagen efter, som ett rätt bra utgångsläge för IFK Norrköping.
Tim Södergren
Foto:
Vänsterbacken Mathias Florén håller med, det kan ni själva läsa härintill. Liksom hans funderingar inför karriärens viktigaste match.
Många tankar flyger, tro´t eller ej, också genom en simpel sportjournalists huvud inför en uppgift av den här kalibern.
<b>Objektiva? Visst</b>
Den som tror att vi i alla lägen är objektiva och enbart rapportörer kan inte ha mer fel, det är bara frågan om självkontroll för att inte visa för starka känslor mot utomstående. Vet inte om ni läsare tappar förtroendet för undertecknad vid avslöjandet att jag grät både när Dolphins tog SM-guld 1998 och när Flamingos tog guld våren efter.
Förvisso inte av exakt samma anledning, men ändå.
Fäller jag tårar i morgon är det bara om IFK Norrköping misslyckas hänga kvar i allsvenskan.
Så känsloladdat är IFK Norrköpings existens bland fotbollens främsta för min del. En vår, sommar och höst - vem vet förresten hur fort det går att komma tillbaka? - utan AIK, Hammarby, IFK Göteborg, Helsingborg och Malmö FF är tillräckligt för att knäcka vilken fotbollsälskare som helst.
Jag vill inte åka till Ängelholm, Borlänge, Enköping eller ens Åtvidaberg för att se på fotboll i superettan och efter att ha passerat flera fårhagar i Stiby strax före Hällevik undrar jag också om några andra än blekingeborna på Listerlandet vill åka till Strandvallen heller.
Detta skrivet för att undvika missförstånd.
Kärlek som kärlek, resonerar jag.
<b>Oroas över skilsmässa</b>
Passionen för en sport, eller ett lag, kan vara densamma som för en kvinna. IFK Norrköping är för mig hustrun jag levt länge med och som ger mig tryggheten i vardagen. Trots att vi inte alltid är överens om hur barnen ska uppfostras. Manchester United är älskarinnan jag åtrår och njuter av under vinterns mörka månader.
Hoppas någon förstår metaforen - och inte ser mig som den otrogne äktenskapsförbrytaren.
Därför oroas jag av att en skilsmässa kan vara i antågande.
Med hjälp av travspråk, undrade jag i går om dagens IFK Norrköping har det som brukar kallas "vinnarskalle".
Hittills är svaret på den frågan ett rungande nej.
Laget har vikt ned sig i motgång, förlorat gnista och fantasi, och insatsen i Hällevik häromdagen var en skrämmande påminnelse om att det inte är tillfälligheter som skickat IFK till allsvenskt kval.
Det finns ingen Pelle Blohm i laget som 1995. Eller Janne Hellström som var med både och kvalade upp IFK -83 och vann SM-guld -89. För att nämna några av de senare.
Inga spelare som motståndarna älskar att hata.
Mikael Blomberg är det närmaste i dagens lag. Men det var ett tag sedan "Blomma" satte sig i respekt senast.
<b>Gott om hårdingar i Mjällby</b>
Mjällby har gott om tuffingar det gör ont att möta.
Simon Sjöfors (hur kan en spelare ha så lite sinnesnärvaro efter ett eget mål?) slipper IFK. Men Marcus Ekenberg, Marcus Ringberg och lagkaptenen Jens Hermansson tillhör definitivt den besvärliga kategorin spelare att möta.
Men det går att vara positiv.
1-2 är ett bra utgångsläge, 1-2 duger gott som bortaresultat i cupsammanhang. Bara man har viljan och kraften att ta vara på situationen när det behövs.
1-0 räcker. Glöm inte det.
3-0 känns mer betryggande att ha inför den sista kvarten med tanke på hur otäckt effektiva Mjällby visade sig på fasta situationer.
Jag vågar inte tro, bara hoppas.
<B><center>+ + +</B></center<
Sören Cratz har sagt nej till IFK, Anders Grönhagen kan inte lämna besked förrän nästa vecka. Tvivlar någon på att Folkbladet hade rätt information häromveckan när vi presenterade "Grönis" som den hetaste kandidaten att hamna i Norrköping som tränare nästa år? Trodde väl inte det.
Så jobbar vi med nyheter