De uttryck och påståenden som PRO: s representant Rune Andersson använder förvånar mig. (Folkbladet 2/3) I kommunala pensionärsrådet (KPR) och i många andra sammanhang har jag lyft kompetensförsörjningen som vår största utmaning nu och framöver. För kompetensen hos vår personal inom vård och omsorg är mycket viktig och målet är att all personal ska ha rätt utbildning, det har vi inte ändrat på.
I artikeln talas det om att ändra verkligheten. Det är vad vi gör och har gjort under denna mandatperiod. Bland annat har vi öppnat korttidsplatser och många nya särskilda boendeplatser. Vi har utökat antalet demensplatser och utvecklat hemgångsteam för bättre rehabilitering och ökad trygghet efter sjukhusvistelse.
Den kraftiga utbyggnaden har lett till att behovet av ny personal har varit stor. Att rekrytera personal med rätt utbildning är och har varit svårt men vi jobbar nu hårt med att på flera sätt hitta och utbilda personal. Genom att ta ett beslut om lägsta nivå baserat på dagens verklighet, istället för att hålla fast vid formuleringar som varken vi själva eller andra utförare kan leva upp till, får vi nu möjligheter att följa upp, sätta krav och jobba vidare utifrån. Beslutet är ingen sänkt ambition utan en möjlighet att sätta press på utvecklingen och nå målet.
När det gäller våra träffpunkter, där vi i jämförelse med många andra kommuner har väldigt många sådana, inledde vi under förra året ett förändrat arbetssätt. Vi såg behov av att utveckla verksamheten och att använda utbildad personal där de bäst behövs, i vård- och omsorgsarbetet.
Alla förändringar innebär ovisshet och jag kan förstå att det hos många lett till oro för hur det skulle bli. Förändringar tar tid men nu börjar vi se hur den nya formen utvecklas. Antal besökare har ökat. På vissa träffpunkter går arbetet bättre än andra, och vi är inte framme där vi vill vara än; en flexibel verksamhet som är lyhörd för önskemål och behov och som kan stödja besökare till delaktighet efter förmåga och ett stort engagemang hos många ur civilsamhället.