Debatt Tänk dig att du får på dig en fullständigt mörkläggande bindel framför dina ögon, en bindel som inte går att få av. Du ser således absolut ingenting. Du känner dig givetvis väldigt osäker, men tiden stannar inte för det, vardagen fortsätter som vanligt och du måste göra det där inbokade läkarbesöket senare på dagen, efter att du har lämnat barnen på förskolan. Du har dessutom ett inbokat träningspass framåt kvällen och kylen ekar också tom, så du måste handla efter läkarbesöket. Dessutom vore det ju väldigt trevligt med ett par nya solglasögon nu när semestern snart stundar.

Alla ovanstående aktiviteter är vardagssysslor som en person med grav synnedsättning/blindhet använder sin kommunala ledsagning till för att klara av. Det uppger alla nio intervjupersoner från en kvalitativ studie genomförd av Origo group på uppdrag av Synskadades Riksförbund under våren 2019.

Du som läser det här kan nog också hålla med om att du hade känt dig betydligt mer trygg och säker när du ska ge dig ut för att handla, träna eller köpa nya solglasögon när den där mörkläggande bindeln inte går att få av, jämfört med om du ska ge dig ut på egen hand?

Ledsagning är många gånger en nödvändighet för att personer med grav synnedsättning/blindhet ska ta sig ut i samhället och kunna delta i det på samma villkor som vem som helst annars. Det behövs helt enkelt ett par ögon som gör att en tar sig fram på ett tryggt och säkert sätt och det är just det som den kommunala ledsagningen i huvudsak ska syfta till.

Så ser det dock tyvärr inte ut idag. Majoriteten av de nio intervjupersonerna i ovan nämnda studie vittnar om färre antal beviljade timmar från kommunerna under de senaste åren, något som samtliga menar har försämrat deras livskvalitet och gett stora konsekvenser, då det exempelvis inte finns samma möjligheter till träning/fysisk aktivitet som tidigare och en får istället förlita sig i högre grad till om anhöriga kan/vill hjälpa till. I och med detta försvinner också friheten i att själv kunna bestämma när en ska göra aktiviteter av olika slag, eftersom allt då bygger på att någon anhörig kan hjälpa till när ledsagaren försvinner. I annat fall blir individen isolerad i hemmet. En annan studie gjord av Synskadades Riksförbund 2017 visar nämligen att cirka 20 procent av personerna med synnedsättning i åldern 18–85 år aldrig rör sig ute i trafiken på egen hand, eftersom att en inte känner sig trygg där.

Du som läser det här kan nog återigen hålla med om det, att du inte hade känt dig lika trygg ute i trafiken på egen hand jämfört med om du hade haft med dig någon seende som kan guida dig dit du ska?

185 av landets kommuner har svarat på en kvantitativ webbenkät om den kommunala ledsagningen, genomförd av Kantar Sifo på uppdrag av Synskadades Riksförbund under våren 2019.

Enligt denna webbenkät går det bland annat att utläsa att 60 procent av kommunerna tar ut en avgift för ledsagningen och 33 prcoent av dessa 60 procent säger även att kostnaden inte täcks av högkostnadsskyddet, 29 procent säger att det finns begränsningar i vad ledsagningen kan användas till, 21 procent har geografiska begränsningar för var ledsagningen kan användas, 20 prcoent säger att brukaren även får stå för ledsagarens kostnader i samband med ledsagningen och 14 procent menar slutligen att det finns begränsningar i när på dygnet ledsagningen kan användas.

I praktiken innebär det alltså att beroende på var du bor kan du få betala för att gå runt och leta efter de där solglasögonen, trots att du kanske inte ens hittar några som passar, att du får betala två luncher istället för en om du och din ledsagare bestämmer er för att äta när ni är ute på stan, att du får försöka lämna barnen på förskolan själv, eftersom det inte anses befogat med ledsagning i en sådan situation och att du får klara träningen själv alternativt hoppa över den, eftersom det inte går att få ledsagning framåt kvällen.

Tycker du det här låter som att du, med din fullständigt mörkläggande bindel, ges möjlighet till ett fritt och fullt delaktigt liv på samma villkor som alla andra?