Widar: Konstnären Lars Vilks – ni vet han med Profeten Muhammed som rondellhund – intervjuas i Sydsvenskan av Olle Lönnaeus. (15/5) Det är en viktig text; en drabbande text.

”Det är skamligt att en hopplöst föråldrad religiös dogmatik ska gå in i politiken och tas på allvar”, säger Lars Vilks. Det är också skamligt vilket klent stöd Vilks har fått under de nio år som gått sedan islamister utfärdade den första dödsdomen mot honom.

En tongivande vinkel i texten berör sådana breda teman som ”vilken är konstnärens roll i samhället?” För mig är dessa partier av intervjun något av en ögonöppnare.

Artikelbild

| Viktig konstnär. Lars Vilks gör viktiga samhällsinstanser när han utforskar sin samtid med installationer som skakar om.

Lars Vilks anser att ”hans uppgift som konstnär är inte att servera färdiga svar, utan att skapa processer, överskrida gränser, sätta stenar i rullning – det är reaktionerna på det han gör som blir konstverket. (--) Folk vill avkräva mig en trosbekännelse. Sånt är det värsta jag vet!”

Det resonemanget leder in till det andra dominerande tankespåret i intervjun med Vilks. Han säger: ” En journallist ska inte ta ställning och skriva moralkakor. Ni ska rapportera vad ni sett och hört och förstått.”

Lars Vilks är i sig själv en illustration av den svenska journalistkårens stora svårigheter med att sköta sitt jobb när det kommer till islam och muslimer. Lönnaeus sammanfattar: ”I nio år har Vilks varit utstött av konstvärlden, föraktad av många politiker och journalister som sett honom som rasist och SD-anstruken, en fegis som slår på människor i underläge. Stödet för hans yttrandefrihet har varit klent, trots alla mordhot.”

Lars Vilks tycker nu sig ana en förändring. Vänstergurus och Vilkshånare som Åsa Linderborg och Jan Guillou har inte längre samma dominans över journalistetablissemangets tanketrådar. Värderingskollapsen inom Miljöpartiet (Kaplan/Khan), konkursen för den oreglerade invandringspolitiken, de islamistiska terrordåden som närmar sig Sverige geografiskt och ideliga rapporter om stenkastande, kvinnoförtryckande och stenåldersmässiga klankulturer i förorterna får alltfler att inse ”att man varit lite väl tolerant mot de intoleranta”, säger Vilks.

Konstnären Lars Vilks har med fara för sitt eget liv starkt bidragit till att förnekelsen inom politiken och journalistiken har tappat mark.