Widar Socialdemokraterna och Moderaterna har nyligen presenterat sina respektive eftervalsanalyser av förra årets riksdagsval. Det finns mycket som förenar i de två största partiernas verklighetsbilder. Båda partierna lyfter fram invandringen och Sverigedemokraterna som dominerande problem. Av beröringsskräck visavi SD har S och M låtit Miljöpartiet styra invandringspolitiken under ett par mandatperioder. Med ett förskräckande resultat. På det partipolitiska planet har politiken dessutom bidragit till att floder av besvikna S- och M-väljare har strömmat över till SD. Vilket i sin tur har skapat ett parlamentariskt dödläge där det krävdes väldigt skruvade majoriteter för att till slut få till en regering.

Det går att ana hur S och M tänker sig att hantera de valresultatstörande problemen framöver. En återerövrad och trovärdig stramhet i invandringsfrågan skrivs fram som självklar för M. Överst i raden av mer generella slutsatser i den moderata rapporten betonas vikten av att partiet bejakar och vårdar sitt ”liberalkonservativa idéarv.” Detta tolkar jag som en klok rekommendation om att inte dras in i SD: s planer på ett ”konservativt block.” Nummer två i slutsatsraden är att M ska vara ett pålitligt borgerligt parti till höger om mittlinjen ”som sätter sakfrågor och genomförbarhet i fokus.”

Mer att läsa: Fler borde göra som Ebba Busch Thor.

Moderaterna tycks kort och gott eftersträva att överta den gamla S-positionen och gå till val med budskapet att ”vi är berett att styra Sverige tillsammans med andra partier som vill och kan samverka för en vettig politik.” Ett av dessa ”samverkande partier” efter ett valresultat kan givetvis vara SD. Men det är en annan pilsner.

S möter problemen på ett annat sätt. Eftervalsanalytikerna skriver mycket skarpt om hur regeringen misslyckats med att föra en ”rak, tydlig och tillräckligt stram migrationspolitik i linje med vad en majoritet av väljarna efterfrågade.” I verkliga politiken har dock S-partiet ingått överenskommelser om att ytterligare liberalisera invandringspolitiken i linje med C, MP och V. Vilket är ett obegripligt beteende om man inte tänker tanken att S nu på allvar kanske vill prova om ett regeringsblock som bygger på samverkan mellan S, C, MP och V (och från och till L) kan vara något att ha?

Hur som helst är det uppenbart att både S och M nu vill pröva nya vägar för att tackla sina problem med invandring och med SD.