Widar En av de mer påtagliga fördelarna med att vara socialdemokrat är - som jag upplever saken - att jag med modersmjölken har fått med mig ett grundmurat ointresse för diverse ismer. Intresset för att klistra politiska etiketter på mig själv och på andra är också tämligen begränsat. Ismer och etiketter är begränsande och fördummande. Säg socialdemokrat, det räcker, för att något parasitera på en slogan från en fördom berömd klädfabrikant i Borås.

Efter andra världskriget och framåt har Socialdemokraterna varit så pass framgångsrika i Sverige att partiet liksom bildat skola och satt ramverk för hur politik ska bedrivas. ”Så lunka vi så småningom” har steg för steg blivit maktens melodi även när andra än S-partiet har axlat regeringsansvaret.

Strukturellt befinner sig dock socialdemokratin på ett sluttande plan. Den sjunkande tendensen är tämligen väl beskriven och beforskad sedan 1970-talet och framåt. Jan Lindhagen och Macke Nilsson tog upp problemet redan 1970 i sin omtumlande bok ”Hotet mot arbetarrörelsen”. I korthet var deras budskap att när de ”röda brukens” arbetarrörelsedominerade strukturer och snudd på ”obligatoriska” gemenskaper löstes upp av urbanisering och utbildningsreformer så skulle socialdemokratin gradvis tappa greppet om människorna.

Jag minns att vi som ungdomar i SSU läste den där boken och lyssnade på föredrag av Jan Lindhagen. Han var en kontroversiell stjärna inom S som det var lätt att dras till som ung och därmed lite extra förnyelsemotiverad.

När jag nu läser boken igen blir jag ärligt sagt förvånad av de sorgsna och tillbakablickande perspektiven i boken. Vad jag kommer ihåg så var det alls inga sådana känslor som sköljde genom mig då när det begav sig. Snarare tvärtom; Jan Lindhagen var något slags intellektuell upprorsperson som manade oss att agera för förändring; så minns jag det hela. Och så kanske det trots allt var? Fast vi drogs bakåt; inte framåt. Kampen handlade om att på något sätt försöka återskapa de röda bruken inom arbetarrörelsen; för att på det viset återta makten över människors tankar och partipreferenser. Det fungerade förstås inte. Men partiets konservativa arvsmassa är likafullt och i sig själv en tillgång i nutiden liksom i alla tider. Lunken är bättre än rushen.