Widar Jag ska villigt erkänna att jag har haft lång inkörningstid på konstnären Lars Vilks. Man kan säga att jag är uppväxt med att uppfatta konst som figurativa och gärna nationalromantiska skapelser där målningen av räven eller av den badande dalkullan i sig utgör såväl början som slutet av konstverket. Konceptuella artister som Vilks har jag inte riktigt förstått. Jag har muttrat över hans installationer Nimis i Skåne och hans profetliknande rondellhundar. Visst har jag till dels kunnat uppskatta provokationerna. Men jag har aldrig sett någon riktig linje hos Vilks. "Är detta verkligen konst? Är det inte bara påhitt?" Så har jag tänkt och tyckt.

Mer att läsa: Att tåla sådana som Vilks.

Nyligen läste jag Lars Vilks artikel "Konsten kvävs av konsensus" i tidskriften Kvartal.se . Han skriver: "Konstnärer är inte längre ”bad guys” – strider inte längre mot etablissemanget. I stället ägnar man sig åt att bevaka en gemensam värdegrund där inga tvetydigheter eller misstänkta avsteg tolereras."

Under läsningen av artikeln upplever jag steg för steg att jag förstår mer av Vilks teoretiska förhållningssätt. Hans syn på konstnären i samhället och hans kritik mot att dagens "tongivande konst behandlar frågor om identitet, klass, kön, etnicitet och migration ur ett givet politiskt perspektiv" är stringent och sammanhållen. Hans notbehängda text ger många exempel på en likformad konstvärld som ängsligt misstänkliggör avsteg från den "identitetspolitiska och kulturrelativa värdegrunden."

Mer att läsa: Vändning för Lars Vilks.

Vilks text är även en ögonöppnare för de likheter som finns mellan konstvärlden och andra världar som till exempel journalistik och politik. I en möjligtvis lite mer osäker och oregerlig värld än vanligt är det inte bara konstnärerna som kryper samman i kluster med taggarna utåt. I Riksdagen fick vi en decemberöverenskommelse - vi mot SD - och medierna följde "passivt efter" som medieprofessorn Lars Nord uttryckt saken. Det känns kort sagt inte så bra när många av de som per definition borde utmana och ifrågasätta istället tiger still eftersom de inte vet om de gillar svaren de kan komma att få.

Förhoppningsvis står vi nu vid början till en bättre och öppnare fas där vare sig konsten, det politiska hantverket eller journalistiken låter sig förkvävas av förhärskande och uteslutande värdegrunder. Så blir det säkert.