Ledare Det mest intressanta med gårdagens OS-beslut är inte hur det faktiskt blev, utan att diskussionen på ett utmärkt sätt illustrerat hur svensk politik kan delas upp i tre delar:

Högern som säger att skattepengar inte ska ödslas på jippon som marknaden gärna kan betala.

Sen vänstern, som också tycker att någon annan ska pröjsa.

Skattebetalarnas pengar behövs i vård, skola och omsorg.

Så har vi politikens mittenfåra som är en osalig blandning av aktivistiska politiker som vill gå till historien genom att bygga episka anläggningar – och vardagspolitiker som med en djup suck försöker hitta ett bra sätt att genomföra ett riskfyllt projekt på bästa sätt.

Det är denna samhällsbärande mitt som drar sitt strå till stacken.

De låter sig inte inledas i frestelse av oppositionismens möjlighet att slippa ta ansvar för samhällsutvecklingen.

Men hur bör då mittenpolitikern argumentera?

Det går att påminna om att idrotten blivit ett sätt att länka samman nationer istället för att splittra dem. De får fortsätta kämpa för sitt land, men inte på slagfältet, utan på en gräsplan under överinseende av en allsmäktig domare, som med sina kameror likt Gud ser allt.

Sen är idrott bra för folkhälsan. Läs: Lägre sjukhusräkningar!

Men det bästa mittenargumentet för att Sverige ska arrangera stora idrottsmästerskap är att det handlar om heder.

Vi vet alla att det finns människor i bekantskapskretsen som ALDRIG bjuder på en öl, en middag eller tar med nybakta bullar till jobbet.

Men de är ALLTID villiga att låta sig bjudas.

De saknar heder.

Det är också det som bär upp vår välfärdsstat. Alla ger efter sin förmåga - och alla får efter behov. Du jobbar, betalar skatt och får i gengäld sjukvård, pension och skola åt barnbarnen.

Det är samma logik som gjorde att du bjöd mig på ett glas rosé när vi träffades på stan i lördags. Eftersom jag köpte oss en pilsner som hastigast under mellandagsrean.

Således, om vi svenskar vill delta i olympiska spel som andra arrangerar, då bör vi också, om vi har någon heder i kroppen, ibland erbjuda oss att själva arrangera ett spel.

Vill vi inte arrangera, ska vi inte heller delta när andra ordnar.

Vi är inte några snikna jävlar som parasiterar på andra. Vi har heder. Mittenheder!