Då tog regeringen öppet och på allvar tag i de problem som dominerade tidsepoken. Då var det en dysfunktionell offentlig ekonomi som stod i centrum. Långvariga inflations- och devalveringsskador hade drivit ut rationalitet och förnuft ur ekonomin. Steg för steg tog S, under en viktig fas i nära samverkan med Centerpartiet, itu med bidrags- och ersättningssystem, pensionerna, medlemskapet i EU, skatterna och genomförde funktionella reformer i det finansiella systemet som till exempel en oberoende riksbank.

I takt med att reformerna började bita så återvann den svenska kronan sitt värde, arbetslösheten mattades av och en sund tillväxt spirade åter i landet till fromma för välstånd och välfärd.

Nu är vi där igen. En alltmer dysfunktionell samhällsförvaltning präglar vår samtid. Exemplen är många från flera olika områden som i stort sett alla har sitt ursprung i rekordsnabba demografiska förändringar som kullkastat alla prognoser. Ola Wong på kvartal.se har djupdykt i siffrorna i artikeln ”100 år av invandring”. Han skriver: ” SCB beräknade 2004 att Sveriges befolkning skulle passera 10 miljoner år 2027, men denna gräns uppnåddes som vi nu vet redan 2017.”

Joakim Palme och Henrik Malm Lindberg är ordförande respektive utredningssekreterare på den statliga delegationen för migrationsforskning – Delmi.

På tisdagen 4 februari publicerade DN Debatt en tidstypisk artikel av Palme och Lindberg. I en rapport har Delmi granskat hur den del av asylsystemet fungerar som handlar om återvändande; det vill säga att de som får nej på sin asylansökan ska lämna landet. Kort sagt så fungerar det inte alls. ”Färre än hälften” av de som får avslag lämnar landet självmant.

Forskarna från Delmi nämner särskilt ett uttalande från dåvarande inrikesminister Anders Ygeman. 2016 bedömde Ygeman att 80 000 människor med avslagsbeslut skulle av/utvisas under de närmaste åren. Delmiforskarna konstaterar att ”att frågan inte kommit att betraktas som en del av kärnverksamheten inom Migrationsverket och Polisen.”  Det synes dem att  ”befintliga policyinstrument – regleringar, information och ekonomiska styrmedel –  är otillräckliga för att hantera frågan.”

Kraften och beslutsamheten från den förra storhetstidens problemlösningsoblygsel verkar inte finnas kvar. Ord utan riktig genomförandekraft – som i Delmis exempel – och märkliga långbänkar tycks råda i de tunga samhällsförvaltningsfrågorna.  Ökad invandring. Skjutningar och sprängningar. Köer i sjukvården och på Försäkringskassan. Omfattande långtidsarbetslöshet för invandrare.  Utbrett tiggeri. Det här duger inte.