Karl-Petter Thorwaldsson är Landsorganisationens blott fjortonde ordförande trots att LO numera är en bra bit in på sitt tredje sekel. Till sommaren är det dags att installera ordförande nummer 15. Karl-Petter Thorwaldsson har nämligen meddelat att han inte ställer upp för omval när den fackliga centralorganisationen samlas till kongress sommaren 2020.  

Sverige blev bara några få decennier in på 1900-talet ett mycket välorganiserat och socialt medvetet land. Vilket vi i mycket kan tacka Landsorganisationen för. Trots ett starkt motstånd från den tidens etablissemang så lyckades LO att steg för steg forma en sammanhållen fackföreningsrörelse för arbetarna. Genom sin nära relation till det socialdemokratiska parti man skapat så kom LO tidigt att präglas att ett stort samhällsengagemang. Arbetarnas arbets- och livsvillkor skulle inte främst hanteras i fackliga förhandlingar med arbetsgivarna. Att driva på för lagstiftning om sådant som arbetstid, semester, pensioner och socialförsäkringar blev tidigt ett huvudspår för LO.

Landsorganisationen etablerade sig snabbt som en orundningsbar maktbärare i det svenska samhället. Arbetsfred byttes i kollektivavtal mot anställningstryggheter och löneförmåner. Konservativ ordning och reda överflyglade för det mesta tjo- och hejliberalismen. Vilket har tjänat Sverige väl.  

Karl-Petter Thorwaldsson har gjort ett bra dagsverke som LO-ordförande. Han har likt sina företrädare lyckats fostra tjänstemanna- och akademikerfacken till LO-liknande beteenden. Han har med framgång stått upp för facklig sammanhållning i löneförhandlingarna. Att Pappers- och Kommunalfacken vill frifräsa i nästa års avtalsförhandlingar stör inte huvudintrycket.

Däremot är det så att LO under Thorwaldssons år från 2012 och framåt har ett ansvar för att invandringspolitiken har spårat ur. För LO – liksom för Socialdemokraterna – har det traditionellt varit självklart att stå upp för en reglerad och begränsad invandring från fattigare länder. Låglönekonkurrens och svartarbete är nämligen ett potent hot mot den generösa och skattefinansierade välfärdsstat som Sverige har blivit och är.

Välfärdsstatens arbetsmoral behöver sina försvarare. Vilket LO under Thorwaldsson borde ha stått upp för på ett bättre sätt. Tyvärr fick Sverigedemokraterna även LO att gå i baklås. Partitaktiska (fel)överväganden överflyglade sekellånga erfarenheter. Därför har LO blivit väl flummiga på vitala områden som invandring och kunskap i skolan.  Men det går att ändra på. Nästa ordförande får räta upp borgen.