Ni stryper vår arbetsglädje bit för bit.

Öppet brev till Olle Vikmång, ordförande vård- och omsorgsnämnden och till våra beslutsfattande politiker i Norrköping.

Olle Vikmång får många frågor från undersköterskor i Norrköpings kommun. "Ni stjäl vår arbetsglädje", skriver undersköterskorna i sin debattartikel.

Olle Vikmång får många frågor från undersköterskor i Norrköpings kommun. "Ni stjäl vår arbetsglädje", skriver undersköterskorna i sin debattartikel.

Foto: Calle Slättengren

Debatt2019-11-21 09:52
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nu får det vara nog! Den svenska äldrevården är ett sjunkande skepp. Det ska sparas på både våra äldre och oss personal som arbetar för att de äldres vardag ska bli tryggare den sista tiden i livet. Ni politiker gör allt som oftast ert bästa för att försämra de villkor vi har, och dra ned på de resurser vi har att tillhandahålla när vi arbetar. Vård och omsorg skriker efter utbildad personal, men färre och färre väljer att utbilda sig till undersköterska idag. 

Till våren 2020 hotar ytterligare neddragningar av personal om de styrandes vårdbudget går igenom. Det är som ett slag i magen varje gång!  Vad som är mest skrämmande är att det mesta är en realitet redan idag. Ni går totalt  emot den egna ”Kompetensförsörjningsprognos” för Norrköpings kommun 2018-2025 (KS2017/1077 027) som utkom juli 2017. I somras fick vi nya direktiv genom en “Bemanningshandbok”, en mall för hur vi ska arbeta inom kommunen, vi antar att det är en del i eran plan.

Det har länge varit känt att befolkningen över 80 år stadigt kommer att öka, samtidigt som svårigheterna att rekrytera personal med korrekt kompetens ökar. I detta läge vill ni alltså eventuellt dra ner på personaltätheten! Vari ligger logiken i det? 

Vi är ganska många som medvetet har valt en lägre tjänstgöringsgrad. En del har valt det av hälsoskäl och för att orka räcka till även utanför arbetet. För att arbetet faktiskt inte är det viktigaste, det är våra familjer! Många har valt det för att få flera dagar för återhämtning, men den möjligheten har ni nu plockat bort. Alla  som arbetar mer än 50 procent skall ha lika många arbetspass på fyra veckor. Det innebär fler korta dagar för de som går deltid. Vi är alla olika och återhämtar oss likaså på olika sätt. Korta arbetsdagar ger mindre chans att hinna utföra alla de arbetsuppgifter som vi fortfarande har. 

Vi finns på plats huvudsakligen när det är som mest intensivt på arbetsplatsen, och därmed är det svårt för oss att hinna få tid över till det som är ”mindre viktigt” såsom städ, tvätt, aktiviteter, promenader. Fler avvikelser, mer stress. Ni politiker, våra folkvalda, måste förstå att vi arbetar med och för människor, och i sådana verksamheter går det inte att planera sitt arbete i detalj och det är orimligt att vi skall vara “kostnadseffektiva”. Med “Bemanningshandboken” infördes också så kallade resurspass (det blir ju fler pass, men inte många fler, eftersom vi knappt täcker upp ändå). Innebörden - vi skall täcka upp för frånvaro på annan arbetsplats än den egna. Kanske ge mediciner och annat livsviktigt till individer vi inte känner överhuvudtaget. Det känns otryggt både för den som får och den som ger vården. Oförutsedda händelser sker dagligen och vi vårdpersonal är mycket flexibla. Men ge oss då rätt förutsättningar och villkor för det! Tid för återhämtning och tillräcklig bemanning. Vi gör ett förbaskat bra jobb och vi är stolta över det! 

Att på detta sänka personaltätheten är rent vansinne. Vi kommer gå på knäna! Hur ska vi hinna med samma uppgifter med kortare pass OCH färre personal? Personlig omvårdnad, hygien, medicingivning, dokumentation, tvätt, städ, trösta, hjälpa, vägleda, ta tillvara på personens egna resurser, rehabilitera och bibehålla funktioner. Och så alla olika ombudsposter, beställning av varor, ta hand om anhöriga. Listan kan göras lång. Redan idag, med de begränsningar som finns för att ta in vikarier är det tufft. När en kollega är sjuk kan vi i bästa fall få halva arbetspasset ersatt, kanske låna en kollega från en annan avdelning ett par timmar. Men det finns ingen garanti.

Några frågor till er politiker: 

Hur hade ni tänkt behålla den personal som mer och mer går på knäna? 

Hur har ni tänkt höja statusen, ge oss bättre arbetstider, mer inflytande, bättre arbetsmiljö och högre löner? 

Hur hade ni tänkt locka nya medarbetare till kommunal vård och omsorg i framtiden? 

Vi är kompetenta och med rätt förutsättningar skulle vi gå till jobbet med lätt hjärta och ett leende på läpparna. Nu är det med tunga steg. Vi vill göra ett gott arbete, men till slut kommer flertalet av oss inte orka längre. Ni stryper vår arbetsglädje bit för bit. Vi vägrar vara brickor i ett politiskt spel. Det skriks ut stora rubriker om krisen som närmar sig inom äldreomsorgen, och det kommer besparingskrav på vård och omsorgssektorn slag i slag.  Men vet ni vad? Krisen är redan här, för länge sedan!