Widar Som bekant fortsätter Miljöpartiet att sitta i regeringen tillsammans med Socialdemokraterna. De båda regeringspartierna förenas av de i valet 2018 gjorde sina sämsta resultat någonsin. Vilket väl i sig är ett av många tecken på vad rätt rejäla doser med beröringsskräck kan orsaka i en riksdag.

Miljöpartiet klarade sig kvar i riksdagen med ett nödrop. Istället för att nu ha varit ett f d riksdagsparti där konflikter och verbala knivar vinit genom luften och där mängder med politiker och politiska tjänstemän slungats ut i fattigdom och elände så är MP återigen ett riksdagsparti som sitter i regeringen. Starkt jobbat av det lilla tilltufsade partiet. När andra inte ville eller vågade eller kunde så räckte Miljöpartiet upp handen och gav sig in i hetluften igen med nya statsråd att betitta, förfasas över eller att glädjas för och med nya politiska program.

Den här gången så framstår regeringsprogrammet som betydligt mer liberalt jämfört med  hur tongångarna lät under den förra mandatperioden. Det är bra för Miljöpartiet. Att klumpa ihop sig med vänstern på det sätt som MP gjorde 2014-2018 är en solklar undergångsstrategi för ett grönt parti. Miljöpartiets regeringslust sporras nog inte så lite av det tyska gröna partiets framgångar i flera delstatsval. Skall de gröna i Sverige lyckas med något liknande så krävs landvinningar inom breda allmänborgerliga och socialdemokratiska väljarflockar.

Då duger det inte att sitta fast i någon vänsterbur - eller för den delen i någon bur långt högerut. Ska MP kunna framstå som ett hyfsat seriöst och piggt och självtänkande alternativ till de mer etablerade partiöken så fordras kort sagt en öppenhet för förnuftig resonemangspolitik i de stora och avgörande frågor som intresserar medborgarna mest.

Ett förnuftigt miljöparti bygger nu för nästa val. Flera av de mest aktivistiska riksdagsledamöterna har frivilligt lämnat både riksdagen och partiet. Det är en bra utveckling för MP. Ett parti som vill utvecklas till ett - lite flummigt men ändock - seriöst maktalternativ kan inte låta partiet styras av de som inte vill utvecklas utan som helst drömmer sig kvar vid paroller och slagord utan mening för dagens människor.