Widar Det fanns en tid då en utnämning till invandrings/migrationsminister betraktades som något ungefär lika riskabelt som att bli utsedd till "Årets svensk" av SVT: s Rapportredaktion på 1980-talet. För de flesta av "Åretssvenskarna" gick det sedan ganska snabbt ner i drickat. Och statsrådsfåtöljen för invandring visade sig ofta vara en katapultstol ut ur regeringen.

Det är inte så konstigt att det är på det viset.

Frågorna om vad som egentligen utmärker den "bästa svensken" och om vad som egentligen ska styra invandringspolitiken liknar nämligen varandra när det kommer till motsägelser och moraliska risker.

Enkelt och lite fyrkantigt uttryckt så har Sverige i modern tid haft två dominerande regimer för invandringspolitiken. Under efterkrigstiden och fram till början av 1970-talet var det kvalificering uppåt som gällde. Den som ville accepteras som svensk under en kortare eller längre tid skulle kunna visa på god arbetsförmåga från dag ett i det nya landet. Under ett antal decennier var arbetskraftsdeltagandet högre bland de inkommande "svenskarna" - mestadels från Finland och från Kontinentaleuropa - än bland de infödda. När rekordårens tillväxt började knacka av i början av 1970-talet så minskade intresset för att ge bort svenska jobb till utbölingar. I den nya invandringsregimen var det därför kvalificering nedåt som gällde. Behov av skydd och omhändertagande skulle bevisas. Arbete helst undvikas. Idag utgörs Arbetsförmedlingens kunder därför till 50 procent av utomeuropeiska invandrare.

Dominerande regimer gör något med allas tankar. Den som vill bli svensk anpassar sig uppåt eller nedåt. Den som är svensk anpassar sin syn på de nya; jämlik arbetare eller svag stackare.

Lena Andersson är en ledande och angelägen politisk filosof och författare. I en kolumn på DN: s ledarsida (4/8) tar hon på ett berömvärt utmanande sätt sig an dessa frågor utifrån ett enskilt fall om läkare som inte får stanna i Sverige: "Om vi upphörde att vanemässigt betrakta utlänningar som hjälpsökande skulle frågan komma i ett annat ljus." Hon inser att det är där "skon klämmer" eftersom det vore "samma sak som att säga att främlingar ska bedömas efter duglighet och inte efter skyddsbehov enbart." Vilket vore ett brott mot rådande regim.

Anderssons slutsats är liberalt moralisk: Staten har ingen rätt att stoppa den som kan försörja sig själv på hederligt arbete i Sverige. Jag tror inte att jag följer henne hela vägen fram i den tanken. Men visst har hon starka argument:

"För den utvisade som försörjt sig på hårt arbete och tvingats ödmjuka och bevisa sig i all oändlighet måste det vara intensivt provocerande att se hur medborgarskap har delats ut till både en och annan som inte gör många knop men tar emot frikostiga bidrag eller som genom kriminalitet förstör vardagen för fredliga medborgare."

Lena Andersson har hur som helst rätt i att Sverige behöver uppdatera sin invandringspolitiska regim. Vi behöver migrationsministrar som vågar utmana de moraliska motsägelserna; statsråd som inte är rädda för katapulten. Jämlikhet och duglighet bör uppgraderas i de moraliska villkoren för den som vill bli svensk.