Widar Den svenska skolans problem är inte partipolitiskt utan kulturellt. Så lyder den kanske allra viktigaste och framåtsyftande slutsatsen från boken ”Glädjeparadoxen” av Gabriel Heller Sahlgren och Nima Sanandaji. (Dialogos 2019) På tisdagsmorgonen presenterades boken vid ett seminarium på Armémuseum i Stockholm. Jag var där.

De båda författarna och forskarna har verkligen djupdykt i litteraturen och historien för att belägga var och hur det gick snett med svensk skola. Den kunskapen är av lätt insedda skäl helt grundläggande för den som vill åtgärda problemen. Vetenskapligt tycks bokens teser vara väl underbyggda. Som lekman lämnar jag dock med varm hand över den drygt 50-sidiga not- och referensförteckningen till vetenskapsvärlden att granska och begrunda.

Jag nöjer mig med att utifrån mina egna kunskaper, erfarenheter och fördomar kunna konstatera att boken ”Glädjeparadoxen” gör mig samtidigt förtjust och förtvivlad. Förtjust; eftersom läsningen ger anledning att hoppas på att vändningen är nära för skolan; kanske har den redan inletts. Förtvivlad; eftersom boken svart på vitt visar hur pass förstrött intresse som kunskapen visats i de utbildningspolitiska salongerna under flera decennier.

Artikelbild

| Barbara Bergström är grundare av Engelska skolan (IES) i Sverige. Fyra av IES grundskolor är på Topp tjugo listan över Sveriges bästa skolor. Barbara medverkade med kraft på seminariet om Glädjeparadoxen.

Vore det inte för att klokt konservativa lärare ute i skolorna hållit emot och hållit fast vid det som fungerade i undervisningen så hade vårt läge varit betydligt allvarligare än vad det är.

Mer att läsa: Rid inte på politruker.

I Glädjeparadoxen tillmäts två perioder stort betydelse. Dels runt 1860 då klassrumsundervisningen på allvar etableras. Den tyska skolan var förebild och inspiration för många länder; däribland Sverige. Välståndet och jämlikheten växte i takt med att alla barn fick nöta in kunskaper och karaktärer som flit, pålitlighet och vänlighet.

Efter andra världskriget blev Tyskland mer problematiskt som förebild. Nazisternas oerhörda förbrytelser mot mänskligheten kopplades samman med en auktoritär skola som producerade ”massmänniskor”. ”Glädjeparadoxen” visar emellertid att det nazisterna gjorde var att riva ner den kunskapsskola som fanns. Man ville krossa alla auktoriteter utanför partiet. Nazisterna var i behov av obildade sällar. Det var kort sagt inte kunskapsskolan som var havande med nazismen.

Men Sveriges vägval gjordes på sent 1940-tal. Progressiva idéer från USA tog över skolan. Studielust, elevinflytande och ungefär blev ledord för utbildningen. Och på den vägen har det fortsatt. Men nu kanske det har vänt? Pisachocken 2012 gjorde sitt till. Då gick det inte längre att blunda för hur illa det var ställt.

Inlärning behöver inte vara plågsamt. Men Glädjeparadoxen pulvriserar effektivt alla samband mellan att ha roligt i skolan och kunskapstillväxt. Snarare gäller de motsatta sambanden. Därför står vi inför ett kulturellt skifte i skolan: En stat som bestämmer vad kunskap är, lärare med auktoritet som direktundervisar elever i klassrum, mer prov och slutprov, mer ordning och större säkerhet.