Widar Jan Eliasson är en av socialdemokratins mest respekterade och erfarna diplomater och politiker. Nyligen yttrade sig Eliasson i den brännheta invandringsfrågan. (DN Debatt 21 juli)

Hans artikel har närmast karaktären av ett ingångsvärde i en förhandling. Med avvägda ordvändningar á la ”Vi måste undvika skönmålning lika väl som demonisering av invandringen” signalerar Jan Eliasson sitt intresse för sunda uppgörelser någonstans i mitten av alla de verkligheter som Sverige består av.

Är det så att regeringen överväger att installera Jan Eliasson som ordförande i den kommande migrationspolitiska utredningen så är det en mycket välfunnen utnämning.

Eliassons DN-artikel är dock inte oproblematisk. Jag läser de mer ”uppfostrande” partierna av hans text som ett slags illustration av de invandringspolitiska snedtramp som S och M förlänat oss med under senare decennier.

Jan Eliasson skriver om ett nattligt besök han gjort på en akutmottagning på ett sjukhus där alla i personalen som han träffade – från städerskan till läkaren – hade invandrat till Sverige. Utifrån detta exempel tar han sats för att lyfta fram ”kort- och långsiktiga vinster” som invandringen skapat för Sverige och för att argumentera för ”mångfald istället för isolering.”

Mer att läsa: 37 grader tär på förtroendet.

Uppfostringsivern missar målet. Ytterst få är nämligen emot invandring som sådan eller invandrare som människor.

Konflikten i migrationsfrågan handlar däremot om en under lång tid misskött invandringspolitik som orsakar allvarliga samhällsproblem. Det är kort sagt inte sant att priset för den invandrade läkaren, företagaren, städaren måste vara invandringsrelaterat vapenvåld i Europatopp, massarbetslöshet bland migranter och massutslagning ur gymnasieskolan. Vilket Sveriges tidigare reglerade och avvägda invandringspolitik vittnar om.

Jan Eliasson skriver: ”Jag tror inte att vi är riktigt medvetna om att Sverige sedan länge inte bara finns i världen utan också att världen finns i Sverige.”

Vilket ”vi” som Eliasson talar om vet jag inte riktigt. Särskilt många av den miljon väljare som lämnat S och M för SD är nog hur som helst inte inkluderade.

Jan Eliasson vore en kanonbra ordförande. Men S behöver även en bulldozer som ledamot i utredningen: En person som säger som det är, som tillstår problemen och misstagen och som på ett övertygande sätt kan visa att problemen är av övergående art eftersom invandringspolitiken nu läggs om. En person som visar att hon/han ser, hör och delar den kritik som förs fram från de breda och djupa folklagren.