Göran Färm (S) vågade sig på ett svar på mitt inlägg i Folkbladet den 18 februari och jag ”förstår som vanligt ingenting”. En seriös debattör skulle ta till sig fakta som finns att tillgå istället för att förhålla sig till en idyllisk drömvärld. Med hans resonemang skulle en flytt av utsatta medborgare från ett land till ett annat lösa världsfattigdomen.

Det är inte svårt att förstå att befintliga invånare i behov av svensk välfärd drabbas när hundratusentals migranter ska ta del av vår välfärd. Utöver undanträngningseffekten ökar kostnaderna och personal drabbas av tuffare arbetsdagar. Många migranter kommer aldrig in på arbetsmarknaden och av de som lyckas tar det ofta så lång tid att de ändå aldrig betalar motsvarande belopp av välfärdskostnaderna. Nyligen publicerades siffror från Malmö där uppemot 64 procent inte hade ett jobb efter tio år i kommunen. När många förskjuts till arbetslöshet och utanförskap tillkommer nya problem.

Läs gärna: Markus Wiechel första inlägg "Ingen tjänar på lögner."

Forskaren och ekonomidocenten Jan Tullberg har visat att enbart 2015 års asylmottagande, lågt räknat, landar på runt 600 miljarder. Bland annat OECD:s rapporter, framtagna av några av västvärldens främsta ekonomer, är också tydlig: Den sentida migrationen till Sverige är trots en förhållandevis stark tillväxt en enorm förlustaffär. Enligt nationalekonomen Tino Sanandaji visar alla studier, utan undantag, att invandringen är minus för Sverige, när asylsystemets kostnader inkluderas.

Norrköpingsborna har nu fått landets högsta skattehöjning som följd av drastiskt ökade kostnader för bland annat försörjningsstöd och nära på hälften av dessa är födda i ett annat land. Färm hänvisar till tidigare skattesänkningar men nämner inte nedskärningar och ökade behov. Min enda förklaring är att han, under sin tid i EU-parlamentet, inte såg försämringar som många drabbats av.

Idag är det bara Sverigedemokraterna som kan finansiera en återuppbyggd välfärd och skapa bättre arbetsvillkor, och bara vi har budgeterat för rätt till heltid för offentligt anställda. Det var likaså enbart genom samtal med oss som mer arbetarvänliga frågor tidigare kunde ha blivit verklighet under alliansregeringen. Istället sade man nej när vi försökte göra gemensam sak för ett höjt tak inom A-kassan eller säkerställa bättre villkor för pensionärer. Att gnälla över vilken budget vi röstar för när man samtidigt vägrar förhandla är i sammanhanget löjeväckande.

Socialdemokraterna har framgångsrikt byggt svensk välfärd och arbetat för bättre villkor på arbetsmarknaden, nu håller samma parti på att rasera detta. Jag förstår bitterheten: Idag är det Sverigedemokraterna och inte Socialdemokraterna som är arvtagare till det traditionella folkhemmet och flera av Per Albin Hanssons tankar. Skulle jag vara Färm skulle jag i sammanhanget vara mycket försiktig med hårda ordalag.