Widar Det nya regeringsblocket har det inte alldeles lätt så här i början när den ekonomiska politiken ska debatteras offentligt. Vilket Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg pekade på i sin kommentar på onsdagsmorgonen 10 april då regeringens vårändringsbudget släpptes ut i etern. I studion denna morgon hade talespersoner från oppositionen (KD) och från regeringsunderlaget (C) just avslutat en debatt om ekonomi och politik.

Enligt Ramberg fanns det anledning för både moderater och socialdemokrater att känna viss dysterhet inför den brist på politisktekonomiska skillnader som kännetecknade radiodebatten mellan C och KD. Dysterheten i det moderata lägret skulle enligt Ramberg bottna i påminnelsen om att det borde varit M som lett denna regering där den forna borgerliga alliansens ekonomiska politik faktiskt utgör grunden. Socialdemokraternas dysterhet emanerade i sin tur från ungefär samma insikt fast upplevt från ett annat perspektiv.

Rambergs iakttagelse är både fyndig och relevant. Som finansminister Magdalena Andersson sa i riksdagens budgetdebatt på onsdagen så har ju regeringsbildningen styrts av viljan att hindra en "mycket konservativ regering" från att ta makten; samsynsgraderna i ekonomisk politik mellan de fem partierna som släppte fram Stefan Löfven som statsminister var i det sammanhanget ett underordnat intresse.

Vårändringsbudgeten är heller inte så mycket att orda om. De miljoner som flyttas, ändras, stryks och satsas utgör delar av en procent av statsbudgeten. De verksamheter och intressen som får de där miljonerna blir säkert glada medan några andra kanske blir ledsna. Men politiskt - i det stora hela - är det närmast en ickehändelse.

Risken för S är att regeringen bildsätts som ett makthungrigt svek. Ramberg på radion menade för sin del att "nu ska den (S-MP-regeringen) föra en politik som gasar på klyftorna ytterligare." Han förutspådde "interna problem" för Löfven när det "politiska priset" ska betalas längre fram i mandatperioden.

Jag är inte så säker på det. Politiken har förstås alltid ett pris. Att vara statsminister och behöva blanda upp traditionell och blocköverskridande välfärdspolitik med några liberala reformer här och där, det har ett pris. Att leda ett antagligen falangstridande oppositionsparti utan någon makt och inflytande; det har ett pris. Vi får väl se hur det går.