Widars ledare Att diskutera det utbredda tiggeriets återkomst i Sverige på ett civiliserat sätt är nästintill ogörligt. Detta av främst tre orsaker:

1. Von oben perspektivet är inbyggt med cement. Människor (som har det jämförelsevis bra) som inte tigger talar om de (som inte har det så fett) som tigger. Sådana relationer leder sällan till vettiga och raka diskussioner. Oftast leder det istället till obearbetade skamkänslor över att ha det bra; tänk på att det kunde ha varit du som suttit där och skramlat med en pappmugg.

 

2. Vulgärargument - som till exempel SD: s aktuella tunnelbanereklam i Östermalm där turister bes om ursäkt för att Sveriges regering godkänner att organiserat tiggeri ställer till oordning ("mess") i Stockholm - triggar skickligt igång varenda vänster/liberal/godhjärtad med twitterkonto att dra långt ut på den andra åsiktskanten. Frågan blir svartvit och hårt polariserad av ytterkanterna. Ingen vettig människa ger sig frivilligt in på de slagfälten.

 

3. Ämnets känslighet (se ovan) gör att så gott som varje någorlunda anständig person/tidning/parti som diskuterar i termer av tiggeriförbud ofta gör det med argumentet att förslagen framläggs för tiggarnas eget bästa. Det är "ovärdigt" att sitta och tigga och det "löser inga problem" att tigga och de "kommer att vara lika fattiga när de slutar tigga som när de började tigga". Sådana argument är för att uttrycka det lite försiktigt; lätt förskönande. Hycklande skulle man också kunna säga. De människor som tigger gör det i huvudsak därför att de för dagen inte ser några ungefär lika värdiga alternativ som ger motsvarande inkomster och kanske i vart fall tillstymmelsen till framtidshopp.

 

SD: s vulgärkampanj lyfter upp tiggeriet på ett samhällspolitiskt plan: Tiggeriet ställer till oreda och obehag i Sverige och det är regeringens fel. Det behöver även komma svar som lyfter från individperspektivet och som dessutom är mer relevanta än rabblande om rasism och nyfascism.

 

Tiggeriet skapar samhällspolitiska målkonflikter som socialdemokratin inte bör rädas att diskutera på ett öppet och lugnt sätt.

Hur är avvägningen mellan fattiga människors rätt att på bred front återinföra tiggeri, slum och sanitära olägenheter i det offentliga rummet i Sverige och å andra sidan socialdemokratins politiska tradition av att försöka minimera sådant som tiggeri, slum och sanitära olägenheter i det svenska samhället?