Widar  

Jag tillhör dem som anser att politiker bör använda de möjligheter till majoriteter/valbara minoriteter som öppnar sig efter ett val. Och i de lägen då det är möjligt att välja mellan olika alternativ så anser jag att de bästa alternativen är de som är rimligt relevanta i förhållande till vad som behöver göras och tas om hand om. Att förespråka irrelevanta regeringsbildningar med det enda syftet att "hålla SD borta från makten" är därför inget jag uppskattar.

I rikspolitiken är upplägget med S, C, V och MP ett exempel på en regering som milt sagt är mycket oändamålsenlig. Vad skulle en sådan regering överhuvudtaget kunna göra; mer än att lämpligt nog få ihop precis 175 mandat vilket är vad som krävs för att få en majoritet? Att många - inte minst många SD-blyga statsvetare och redaktörer - omhuldar ett sådant alternativ är således i allt väsentligt ett uttryck för en mix av önskningar och matematik. Jag förordar istället regeringkorsningar som bygger på matematik och politik. 1. Det ska gå att bli tolererad/vald av riksdagen. 2. Det finns ett politiskt program som är rimligt relevant till såväl verkligheterna som till de partier som på olika sätt är inblandade i regerandet.

Mer att läsa: Klart för Kristersson - vägval väntar S.

I riksdagen finns en stor majoritet - 205 mot 144 - som har valt en moderat talman och som har avsatt en socialdemokratisk statsminister. Ulf Kristersson är ordförande i riksdagsmajoritetens största parti. Han sonderar därför hur en regering skulle kunna se ut. På DN Debatt har han avgivit ett slags regeringsförklaring som tar rimlig hänsyn till de övriga fyra partierna i majoriteten. Just den här mixen av matematik och politik förutsätter att inget av de större majoritetspartierna röstar nej till Kristersson som statsminister - Liberalerna eller KD kan rösta som de vill; men där går smärtgränsen för det här upplägget. Klarar inte de borgerliga att få en statsminister vald utifrån dessa goda majoritetsförutsättningar så bör de sätta sig på läktaren för ganska lång tid framöver.

I linje med detta så har jag naturligtvis inget emot att oppositionen - V, M, MP - i Norrköpings kommun gör gemensam sak med SD för att få mer poster och uppdrag. Det som jag däremot reagerar på är hyckleriet. Det är inget annat än moraliskt förkastligt att förneka det man själv gör och att samtidigt brännmärka andra som kan tänka sig att göra det man själv gör.