Efter Annie Lööfs långa pressträff om ingenting är det nog dags för talmannen att låta folket utföra nästa sondering.
Talman Andreas Norlén har hållit en god och distanserad stil i de utdragna sonderingarna om regeringsbildningen. Precis i början av sin hittillsvarande snart två månader långa ämbetsperiod undslapp sig emellertid Norlén en kommentar om att han skulle betrakta ett möjligt extraval som ett "misslyckande". Jag kan i och för sig förstå att det ur den nyvalde talmannens perspektiv kan te sig så. Det är kanske inte så kul att sticka ut på det viset från alla andra talmän som tidigare - och under samma grundlag - minsann klarat av att få en statsminister vald; redan på första försöket dessutom. Demokratins våndor bör dock inte privatiseras och/eller känslofieras. Det finns många aktörer i de demokratiska processerna, varav talmannen är en, förvisso viktig, men ändock bara en (1) av de inblandade med ansvar för sakernas tillstånd.
De åtta politiska partier som tog sig in i riksdagen i valet i september har ett mycket stort ansvar för dödläget i regeringsbildningen. Varför partierna har det så besvärligt finns det mängder av olika förklaringar till. I grunden handlar det om ett det inte finns några rationella regeringsblock som utan alltför mycket skavsår kan bilda majoritet. Och i den era av parlamentarisk omognad som framförallt kännetecknar partier som innehar avgörande mandat ter det sig också hart när omöjligt att en statsminister i minoritet ska kunna undgå att få en majoritet av nejröster mot sig.
I en demokrati utgör medborgarna med rösträtt det folk varifrån all offentlig makt utgår. Att be folket att rösta en gång till kan aldrig per definition vara ett misslyckande. Det kan vara surt för partierna och surt för talmannen men det kan näppeligen beskrivas som surt för folket att behöva bestämma.
Det anförs ibland att folk inte skulle "orka" att gå och rösta igen. Visserligen rapporterade Ekot på onsdagen om att nära hälften av svenskarna i yrkeslivet har en hälsofarligt dålig kondition. Andelen har ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet, visar en ny stor studie gjord vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Att masa sig iväg till röstbåset en gång till borde ändå vara nåbart för de flesta. Behövs det så bör talmannen inte tveka. Ter det sig svårt att få till fyra statsministerkandidater som vill förkastas i voteringar så kan riksdagen enas om att till exempel utse ålderspresidenten Beatrice Ask till statsminister med den enda uppgiften att slå klubban i bordet och utlysa ett extraval. Det vore inget misslyckande.