Häromkvällen hade jag ynnesten att samtala med en själavårdare. Ingen av oss var inne i samtalet med någon direkt koppling till våra yrken. Vi befann oss i gränslanden mellan själ och politik och mellan ande och materia när vi talade med varandra om ”Omtag” på olika nivåer och i skilda sammanhang.
Den erfarne själavårdaren hade skrivit ned en lista med tre punkter som var och en och i förening var nödvändiga att uppfyllas för att en person skulle orka med att ta sig igenom ett verkligt omtag: 1. Nöd. 2. Längtansgripen. 3. Beslutsamhet.
Den som ska göra omtaget behöver på alla längder se och känna att det är av nöden tvunget att göra något annat med sitt liv och sina förutsättningar. Med det vackra ordet ”Längtansgripen” ville själavårdaren peka på behovet av en stark längtan och vilja att komma någon annanstans än där man befinner längtan. Beslutsamheten är ett fundament för att kunna ta sig igenom omtagets alla oundvikliga stunder av tvivel och självbedrägerier.
På det individuella planet är det lätt att tänka sig betydelsen av själavårdarens punkter för en människa som till exempel ska ta sig ut ur ett destruktivt förhållande, ett drogberoende och/eller försöka räta upp sig efter andra livskriser och trauman.
Men även sådant som organisationer, företag och partier och kanske rentav nationer kan sägas ha själar som från och till är i behov av insatser och omtag likt ”min” själavårdares trepunktslista.
Jag tror till exempel att det partipolitiska systemet i Sverige börjar närma sig ett läge där det behövs ett rejält omtag. Partierna blockar – mot bättre vetande och av upplevd alternativlöshet – varandra från att skapa verkligt och vettigt innehåll i politiken. Endast irrationella majoriteter tycks vara möjliga. En mängd reformer som ingen egentligen på allvar efterfrågar är på väg genom systemet.
Sverige har gjort omtag förut. Senaste gången var för ungefär 25 år sedan då själavårdaren Assar Lindbeck trädde in på scenen med reformer och förslag. Då såg de styrande politikerna nöden rakt i ansiktet, tillräckligt många var längtansgripna nog för att mobilisera beslutsamhet och uthållighet även när det blåste motvind.
För alla som tänker och ser och som inte bara bluddrar och partigängar så borde det vara omöjligt att inte se nöden i dagens politiska system. Tillräckligt många borde längta efter något annat och bättre som folk kunde känna förtroende för. Eller?