Widar I ett inlägg på Facebook konstaterar moderatledaren Ulf Kristersson sakligt hur landet ligger efter Annie Lööfs besked om att Centerpartiet tänker rösta för S, V och MP: s mycket märkliga lag som går ut på att personer utan asylskäl men med "avsikt" att studera på gymnasiet, ska få uppehållstillstånd i Sverige. Kristersson skriver: "Det är väl känt att det finns olika uppfattningar i migrationspolitiken, både inom den röd-gröna regeringen och mellan Alliansens fyra partier. Och just därför ser jag sedan länge behovet av en mycket långsiktig och blocköverskridande migrationspolitik, som i praktiken inkluderar både M och S. Jag tror i grunden att det fortfarande behövs." (25/4)

Så är det.

Efter allt som varit och hänt under de senaste åren har migrationspolitiken tappat anseende, förtroende och stabilitet. Kasten har varit tvära. Efter valet 2010 kastade sig plötsligt Moderaterna i armarna på Miljöpartiet och skapade en ordning där begreppet "papperslösa" tilläts underminera stora delar av migrationspolitikens regleringar och kontroller och volymer. Efter valet 2014 kastade sig Socialdemokraterna i armarna på Miljöpartiet och bekräftade därmed även i regeringspolitik 180-graderssvängen i migrationspolitiken som partiet inlett redan under oppositionsåren. I november 2015 kastade sig Miljöpartiet - och även det liberala Centerpartiet - i armarna på S i en "Tvärvändning", för att låna ord från Pontus Mattssons alerta dokumentär i SVT, av migrationspolitiken.

De flesta av rörelserna i migrationspolitiken har framkallats av övriga partiers drift att kasta sig långt bort från sverigedemokratiska synpunkter i ämnet. Och nu på senare tid har S och M återigen kastat sig betydligt närmare vissa sverigedemokratiska synpunkter; synpunkter som tidigare, då seklet var ungt och SD svagt, var självklara inom S och M.

För en generös och liberal välfärdsstat som finansieras av beskattat arbete är det helt grundläggande att ha ordning på migrationens omfattning och regelverk. Det har vi inte idag. Det behövs ett rejält omtag där socialdemokrater och moderater inte nödvändigtvis kastar sig i armarna på varandra men i vart fall ser varandra i ögonen och skapar ordning och stabilitet.