Nytt landskap

Ovanpå det kommer demografiska förändringar med färre barn kombinerat med längre livslängd för flertalet. Och så migration. Politiska beslut och reformer har genomförts, som i värsta fall har spätt på utvecklingen, i bästa fall försökt hantera den. 

Resultatet är det människor idag upplever som den största förändringen i modern tid: otillräcklig välfärd, trängsel i städerna, allt glesare landsbygd, större ekonomiska klyftor, omfattande migration och en ny arbetsmarknad som utbildningssystemet inte längre räcker till för. Lägg till det ökad otrygghet och en brottslighet som polis och domstolar inte har resurser nog att hantera. 

Hur påverkar detta det politiska landskapet? 

Det har först och främst gett Sverigedemokraterna en allt större plats att fylla. Deras svar känns fullt rimligt för många - stoppa invandringen så stärks välfärden, landsbygden börjar leva och brotten minskar. Deras enkla svar räcker en bra bit. Resten av utvecklingen har de inga svar på men det är ändå tillräckligt för att snart vara största parti. Vad gör de andra partierna? 

]Mitt parti, Socialdemokraterna, vill bygga det starka samhället igen. Återskapa den tillit mellan människa och stat som gått förlorad och återskapa tilliten till politiken. Det är bra – men fungerar det? Det är oklart vad det starka samhället ska kunna göra åt den nya verkligheten. För varför skulle 1900-talets institutioner och reformer kunna lösa 2020-talets problem? Allt har ju förändrats. Men S vägrar släppa sin bild av sin egen framgångsrika historia: ”vi har gjort det förr och kan göra det igen”. Problemet är att ”förr” och ”igen” inte är svaret på ”nu” och ”nytt”.

Miljöpartiets svar är betydligt enklare och tydligare. Det finns bara en fråga och ett svar: klimatet. På en död planet finns ingen urbanisering, digitalisering, brottslighet osv. Lockar en del men långt ifrån alla, trots Greta Thunbergs framgångar. Den nära och påtagliga oron för vad som händer runt oss är antagligen större än den diffusa oro många känner för klimatet.

De borgerliga har å andra sidan splittrats i en liberal och en konservativ grupp – mot eller med SD. När socialdemokratin var det gemensamma motståndet var Alliansen svaret. Nu har relationerna till SD söndrat den enigheten. Gemensamt för de borgerliga partierna är dock att de fortfarande tror att marknaden är bäst på att lösa såväl nya som gamla utmaningar. Det är dock allt färre som tror på det. Fler vill se att politiker styr upp verksamheterna, inte minst inom välfärden och skolan, så de fungerar igen. 

Vänsterpartiet lever i en undanskymd tillvaro i det nya landskapet. De vill vara alla goda gåvors givare genom att höja skatterna och ge till de mest behövande. Det fungerade bra när de påverkade statsbudgeten och någon annan tog ansvar för helheten. Nu är de inte lika relevanta.

 

Det är ett splittrat politiskt landskap som har gett en splittrad väljarkår. Svaret verkar ha blivit ”plattformspolitik”.  Att erbjuda en plattform där de som ingår kan profilera sig själva och sina produkter men slippa ta ansvar för helheten. Den vägen verkar även januariavtalet nu ha tagit. ”Vi vill inte avskaffa värnskatten men vi erbjuder en Familjevecka på samma plattform.” Smart, men är det svaret på människors funderingar om vad som ska hända med Sverige framöver? I en alltmer globaliserad, urbaniserad, digitaliserad verklighet? Där välfärden krampar, skolan och utbildningssystemet inte levererar och landsbygden krymper? Och klyftorna ökar? Nej, jag tror inte det. 

Sverige skulle nu snarare behöva en reformplattform där stora reformer av välfärden, utbildningssystemet och skattefinansieringen stod i fokus. Där institutioner som myndigheter, kommuner och regioner omformeras för att kunna vara kraftfulla verktyg i en ny verklighet. Och en långsiktigt hållbar migrationspolitik tar form. 

Ansatser till detta finns i Januariavtalet och i andra utspel men är än så länge utan synliga resultat. Och så länge leveranserna uteblir kommer människor fortsätta att vara pessimistiska och tycka att utvecklingen går åt fel håll. Nu är det upp till de politiska partierna att svara upp mot den nya verkligheten och lämna 1900- och det tidiga 2000-talets lösningar bakom sig. Det var inte bättre förr men ju förr desto bättre.