Widar Det är ont om bostäder i de växande städerna i Sverige. Konkurrensen är hård om boendets kvadratmetrar. Det är många som lägger bud på bostadsrätter i fina lägen och det är många om budet för de sängar och boenden som de sociala myndigheterna kan uppbåda för mer eller mindre allvarligt hemlösa personer.

Lundaprofessorerna Hans Swärd och Per Eriksson ägnade sig åt hemlöseproblemet när de den 17/8 tog till orda på DN Debatt.

Swärd och Eriksson har en lång bakgrund i hemlöshetsforskningen och de har under många år krigat för att lyfta intresset för bättre och mer effektiva åtgärder för de hemlösa i Sverige. De har i mångt och mycket haft motlut i sitt värv.

För tjugo år sedan ungefär hade jag regeringens uppdrag att utreda hemlöshetens omfattning, problem och åtgärder. Uppgiften var oerhört intressant och spännande; inte minst ur ett grundläggande politiskt perspektiv.

Jag hamnade nämligen ofta i diskussioner där frågan gällde om hemlöshet överhuvudtaget fanns? Var det inte så att de hemlösa människornas problem i själva verket bestod av missbruk och/eller psykisk sjukdom? Om missbruket upphörde och/eller om personerna tillfrisknade så skulle de kunna bo någonstans precis som alla andra? Oviljan att se hemlöshet som ett strukturellt problem – och inte enbart som ett medicinskt eller socialt betingat fenomen – var högst märkbar och påtaglig.

Professorerna Swärd och Eriksson pekar i sin DN-artikel på att förnekelsen av problemen tycks ha fått en renässans. Stora kommuner lägger sitt fokus på socialmedicinskt orsakad hemlöshet medan den strukturellt orsakade hemlösheten – i huvudsak fattigdom och pengabrist – lämnas mer eller mindre åt sitt öde.

Det är lätt att förstå kommunerna. Under det senaste decenniet har den sociala nöden växt till sig rejält. Kostnaderna har skenat och högen av arbetsuppgifter har blivit större för varje dag. Swärd och Eriksson varnar för att grupp ställs mot grupp. De nämner att det ”på sociala medier uppfattas som att de nyanlända har starkare rättigheter än de svenska pensionärer som befinner sig i hemlöshet.”

Staten behöver ta sitt ansvar. Hemlöshet finns på riktigt. Även fattiga människor, sjuka människor och drogberoende människor behöver någonstans att bo. Sverige behöver socialbostäder. Så är det bara.