Widar Sedan ett par dagar tillbaka krävs tillstånd för att tigga på de mest populära platserna i Eskilstuna. Tillståndet kostar 250 kronor. Den som ansöker om att få tigga ska kunna legitimera sig med en godkänd ID-handling. Det socialdemokratiska kommunalrådet Jimmy Jansson säger till TT att syftet är att försvåra och byråkratisera tiggeritillvaron. I förlängningen finns naturligtvis förhoppningar om att tiggarna ska resa sig upp och gå iväg för att försöka skaffa sig bättre jobb och inkomster på annat sätt. Hur det kommer att gå med den saken är svårt att veta.

Visst hade det varit enklare och rakare med ett rent tiggeriförbud på de platser som en stor majoritet i Eskilstunas kommunpolitiska församling pekat ut. Men enkelt och rakt är inget som direkt har tilltalat de statliga myndigheter som har sista ordet i sådana här sammanhang.

Men kanske håller staten så sakta på att svänga? Det finns en del som tyder på det. En handfull andra kommuner har beslutat om tiggeriförbud av olika slag. Skånska Vellinge kommun har lyckats få rätt om sitt tiggeriförbud i högsta juridiska instans.

Eskilstunas politiker har visat målmedvetenhet, uthållighet och nödvändig anpassningsbarhet för att till slut få igenom sitt tiggeriförsvårande förslag genom förvaltningsrättens smala nålsöga. De styrande Socialdemokraterna och Moderaterna har varit lyhörda för breda opinioner i kommunen som velat få bort tiggeriet. I flera av de andra kommuner som beslutat om tiggeristopp förefaller frågan ha varit mer ideologisk än praktisk; tiggarna har varit mycket få. I Eskilstuna är läget annorlunda. I staden finns - enligt vad Stadsmissionens direktor Tomas Lindroos säger till TT - mellan 30 och 50 personer som tigger. Vilket ju nyktert sätt är en helt absurd utveckling för en stad med Eskilstunas karaktär och tradition.

Dessvärre och som bekant så kan ju vare sig fattigdom eller ohälsa förbjudas. Men det är inte förbjudet för politiken att försöka göra vad man kan för att begränsa problemen. Man kan ju tycka att en stat som inte drar sig för att av hälsoskäl förbjuda rökning utomhus inte borde tveka inför att förbjuda något så manifest fattigdomsalstrande som gatutiggeri?