Statsminister Stefan Löfven och socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad argumenterar nu – senast i Aftonbladet 8/12 – för den ”mellanvalsstrategi” som nyligen antogs för att hålla partiet någorlunda väl kvar på banan i den turbulenta samtiden: Välfärden ska värnas och utvecklas och kriminaliteten ska motverkas och i görligaste mån helst avvecklas.

Löfven och Rådström Baastad skriver: ”En stor invandring under kort tid har försvårat integrationen av de som kommit. Fokus nu kan inte vara på stor migration, det måste vara på snabbare integration. Och de värderingar som byggt Sverige starkt ska även gälla i integrationsarbetet.”

Mängder av väljare har sökt sig från Socialdemokraterna och till SD. Partibytesströmmarna har en lika enkel som uppenbar förklaring: Alltfler anser att SD har och har haft rätt om invandringen medan S och övriga partier har hukat i buskarna och kastat bannbullor om rasism och nazism över sina forna väljare.  

Artikelbild

| Lars Trägårdh har många tankar och kunskaper om Sverige och det svenska och om politik. Socialdemokraterna har på senare tid så att säga levandegjort Trägårdhs forskning om hur man inte bör göra.

Därför är det ett viktigt steg i rätt riktning att Löfven och Rådström Baastad nu gör klart att ”en stor invandring under kort tid har försvårat integrationen.” Jag tror det kommer att behövas fler steg i samma riktning för att S ska ha chansen att återvinna förtroende och trovärdighet i många medborgares ögon. 

Statsministerns och partisekreterarens budskap i Aftonbladet är till exempel oförenligt med en regeringspolitik som likt nu uppmuntrar och förstärker en ökad invandring från just de regioner i världen som har som allra svårast att snabbt anpassas till ett produktivt liv i en modern väststat som Sverige.  

Kanske är det också så som historieprofessorn Lars Trägårdh lyfter fram i en artikel på kvartal.se (8/12) att ”Folkhemsfanan är på väg att överlämnas till SD”? Trägårdhs poäng är att S gått vilse både när det gäller Sverige och det svenska och när det kommer till den gemensamma välfärden.  Han avslutar med en kärnfull iakttagelse som väl illustrerar de besvär och problem som låsningarna i konstiga politiska block har skapat: ”Utan karta, utan kompass, utan kraftfulla politiska ledare. Förutom kanske SD och Åkesson som förstår vikten av att bejaka Sverige och V och Sjöstedt, som inser vikten av den gemensamma välfärden. Men symptomatiskt för det politiska moraset i Sverige just nu är att just dessa partier är uteslutna från att medverka i det politiska samtalet om vår gemensamma framtid.”

SD och Åkesson är redan där sedan länge. Men kan det vara så att även V och Sjöstedt är på väg att hitta en meningsfull och samhällsnyttig plats i politiken? Tanken svindlar.