Widar Häromdagen hade jag förmånen att umgås ett par timmar med den socialdemokratiska föreningen "Gamla Gardet" i Norrköping. Det är som Unga Örnar fast tvärtom så att säga. Ärrade och erfarna män och kvinnor som lagt många år, timmar och dagar på olika förtroendeuppdrag inom socialdemokratin och i LO-fackliga förbund som IF Metall, Transport och Kommunal.

Socialdemokratins beständighet blir påtagligt uppenbar för mig vid sådana här träffar. Visst går det så sakta nedåt med valresultaten; så är det. Den processen har pågått sedan mitten på 1970-talet och har samband med ett samhälle som steg för steg har lämnat de strukturer som byggde socialdemokratin så stark under mitten av förra seklet.

Mer att läsa: Lek med elden på regeringskansliet.

Cykelparaderna från och till fabrikerna - i takt med fabriksvisslans signaler - på köksbordet en A-presstidning där partilinjen lades ut på flera sidor, på jobbet en fackklubbsordförande som såg till att alla hade partimärken, mitt i byn ett Folkets Hus för möten, bio och dans, en SSU-klubb för möten, kurser, tonårskärlek och dans, ett ABF för kommunalpolitisk A-skola, engelskakurser och litteraturcirklar, ett bokombud från Tidens förlag för bildning, ett Unga Örnar för de små och en Konsumbutik med återbäring, julgransplundring och med medlemmar som inventerade varulagret vid bokslutet.. Allt samlat i en överblickbar miljö där de flesta kändes igen och kände igen och där främlingarna var få.

På gott och ont så finns inte så mycket kvar av det där. Utan några stödjande strukturer att tala om så mäktar socialdemokratin ändå med - i en mördande konkurrens framförallt med Sverigedemokraterna - att hålla sig kvar som Sveriges största parti och som ett ständigt aktuellt regeringsparti; inte minst i Norrköping. Det är inte illa.

Socialdemokratins beständighet är framförallt ett resultat av lyhördhet och anpassningsförmåga. Flera av de många som deltog i diskussionen på Gamla Gardets möte uttryckte förstås sorg och saknad över en arbetarrörelse som inte längre finns på arbetsplatserna och i ute i stadsdelarna som förr. Men uppgivenheten finns inte där. Ärrade socialdemokrater ger sällan upp. De ruskar lite på sig, konstaterar att "det är som det är " och trampar på i nutiden så gott det går.