Något som alltid fascinerat mig med svensk bostadspolitik är hur marginella fenomen hamnat i centrum för debatten, samtidigt som de centrala delarna av den helt försvunnit eller dolts av myter. Hyresregleringen var till exempel näst intill bortblåst från diskussionen så sent som på 1990-talet, och när den nu hamnat i centrum för uppmärksamheten är det lika tydligt att de flesta som diskuterar det de kallar ”hyresreglering” har en mycket vag uppfattning om vad förhandlade hyror och bruksvärde egentligen innebär.
Egnahemsrörelse och självbyggande av småhus är ett liknande mytomspunnet fenomen som inte sällan lyfts fram som någon form av lösning på allehanda ”kostnads- ” eller ”bostadskriser”. Om bara kommunerna kunde utrusta medborgarna med varsin plätt mark, en lånegaranti och lite spik och hammare skulle strax alla tänkbara bekymmer vara borta. Men går man till siffrorna uppfördes exakt 3 122 mindre hus med Stockholms stads medverkan mellan 1928–39, en period när det byggdes mer än 60 000 lägenheter i staden. Tar man hänsyn till allt som byggdes i kommunala trädgårdsstäder på tomträttsmark fanns det 12 500 upplåtna tomter vid krigsslutet, av totalt nästan 169 000 lägenheter.
Var det något som löste ”bostadsbristen”, trångboddheten och dåliga sanitära förhållanden, så var det de låga räntorna och en stark innovationsverksamhet som gjorde ett massivt byggande av lägenheter som ännu framstår som moderna möjligt.
På samma sätt förhöll det sig på 1970-talet när ett massivt villabyggande brukar sägas utgöra ett bevis på en ”grön våg” och plötsligt önskande till lantlivet. Samtiden hade en mer realistisk syn, när både statliga utredningar och bostadspolitiska debattörer skyllde allt på bilismens genombrott och avdragsmöjligheter som gjorde villaboendet till en formidabel ekonomisk vinstlott. När de planlösa subventionerna sedan avskaffades 1992–93 slutade också villabyggandet omedelbart att dominera, och ersattes av ett centralt flerfamiljshusbyggande av samma typ som hade dominerat på 1930-talet (om man ser till vad som verkligen byggdes på den tiden).
Ser man till den historiska erfarenheten finns det inget som tyder på att lösningen på dagens problem ligger i statligt eller kommunalt subventionerade villastäder en masse. Redan miljö- och resursskäl talar mot sådana lösningar, för all erfarenhet säger att det här blir bilberoende och externmarknadsorienterade bosättningar, hur mycket man än planerar för kollektiva lösningar av olika slag. Skälet till det ligger helt enkelt i den extrema otätheten som gör hög service omöjlig i villasamhällen. Den andra orsaken finns i bostadskonsumenternas preferenser. Får de slå igenom prioriteras alldeles uppenbart korta pendlingsavstånd och närhet till grannar, vilket skapar efterfrågan på centrala flerfamiljshus.
Då går det att spåra ursprunget ned till den kritik som självaste Lindhagenplanen riktade mot stadstillväxten som sådan. Tillväxten var något nödvändigt ont, som man var mer eller mindre tvungen att hantera. När sedan de första privata förstäderna började växa i Sundbyberg, Danderyd, Nacka, Täby och Sollentuna tvingades kommunen till stora markköp i väster och söder. Men byggandet i förorterna var aldrig mer än komplement till den täta inre staden.
I debatten har villorna och trädgårdsstäderna däremot ända sedan dess tilldelats egenskaper som på ett subjektivt sätt brukar förknippas med en obefläckad och ”naturlig” landsbygd: den är grön, naturlig och obefläckad av modern kapitalistisk ”spekulation”. Vilket sedan i sin tur även delat in egnahemmen i två klasser, inte minst bland många av mina akademiska kolleger: en mer idealistisk del som byggts på tomträtt med hjälp av kommunala stöd, och en mer cynisk del som byggts med tydligt vinstintresse. Denna andra mer cyniska del har dessutom alltsedan 1970-talets slut liksom förfört och besmittat den renare delen, genom att uppmuntra till vinsttänkande och friköp av tomträtterna.
Moraliserande och idoliserande av en eller annan bostadsform är sannolikt i praktiken kontraproduktivt, eftersom det styr oproportionellt mycket debattenergi och planeringsresurser mot lösningar som aldrig kan förverkligas. Vilket å andra sidan gör det till ett bra exempel på hur den bostadspolitiska debatten kommer att kunna fortsätta att haverera i många decennier till.
(En version av artikeln har tidigare publicerats på bostadspolitik.se )