Instinkten fanns nog där redan från början; i det sena 1800-talet då rörelsen bildades i Sverige. I de gamla protokollen från de tidiga kongresserna förekommer förvisso en hel del testuggande, revolutionsromantiserande och arbetarklassförhärligande. Vilket inte alls var konstigt på något sätt. Att mitt i armod och slit och nöd kunna ana möjligheter till ett helt annat samhälle var givetvis omtumlande och så lockande att många gärna ville omvandla promenaden framåt till ett stormanfall.
I de gamla kongressprotokollen dominerar dock nästan alltid de avvaktande och de stilla promenerande krafterna inom socialdemokratin. Denna tendens har steg för steg förstärkts under alla decennier av ensamregerande och ansvarstagande. Vilket inte alls är konstigt. Den som är van vid att leda ett land, en kommun eller en fackförening är van vid att leva mitt i en mängd olika konflikter och problem. Erfarenheter av sådant slag bildar - hos de läraktiga ledarna - tämligen snabbt underlag för ett avvaktande och lätt tillbakalutat ledarskap. Att ge sig in i varje konflikt och i varje problem är oftast synonymt med ledarskapets undergång: Ledaren styr och leder inte längre utan förvandlas till en springpojke för diverse problem- och konfliktskapare.
Insikten om att de flesta problem löser sig av sig självt om man bara inte har för bråttom; den insikten har satt sig djupt inom socialdemokratin. Vilket i de allra flesta fall har varit bra för Sverige och svenskarna. Det styrande partiet har långsamt anpassat sig till nya problem- och konfliktlinjer som dragits upp genom samhällsutvecklingens inneboende kraft.
Det styrande partiet styr fortfarande landet. Jämfört med fornstora dagar har dock väljarstödet nästan halverats och genom SD: s tillväxt har partikonkurrensen skärpts på ett sätt som vi inte upplevt på hundra år.
Litenheten och SD-konkurrensen har förvirrat och försvårat för socialdemokratin. Det väg- och valvinnande konservativa regeringspromenerandet bland alla problem och konflikter försvåras naturligtvis av att leda en regering med en med svenska mått mätt mycket liberal agenda. Att det förmodligen inte blir så mycket av med liberalismen under mandatperioden är mest ett uttryck för att S fortfarande vet hur det interna hantverket ska skötas och inget som S kan dra någon större nytta av i umgänget med väljarna.
Det finns kort sagt många goda skäl att önska socialdemokratin en god och välsignad jul. Därför gör jag det.