I en ledare i Folkbladet från 2/11 skriver tidningens chefredaktör Widar Andersson om en angelägen och viktig fråga Sverige och regeringen. Ledaren handlar om de sex stycken radikala islamister som ska utvisas från Sverige på grund av deras koppling till våldsbejakande extremism men som får stanna i Sverige eftersom det finns verkställighetshinder. Migrationsöverdomstolen bedömer att dessa män riskerar förföljelse eller tortyr om de utvisas till sina hemländer. Migrationsöverdomstolen har fattat beslutet utifrån artikel 33 - Förbud mot utvisning och avvisning, i Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning.
I ovannämnda artikel står det följande:
1. Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.
Men det står också:
2. Denna bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig.
Det är alltså fördragsslutande stat(Sverige, i det här fallet) som avgör vilken punkt som ska gälla. Är det rikets säkerhet som ska prioriteras eller är det de anklagades?
Jag delar Widar Anderssons åsikt när han skriver i sin ledare:
”Mördandet, skjutandet och sprängandet pågår oavbrutet. Bara torsdag/fredag bjöd på minst en avrättning och sprängningar i två städer. Bilden av att regeringen inte har koll och saknar handlingskraft riskerar att sätta sig allt hårdare. Historien med islamisterna som riskerar hot och förföljelse i sina hemländer och därför får stanna i Sverige och i frihet ägna sig åt hot och förföljelser av en art som hotar rikets säkerhet; den historien har en absurditet och en detaljtydlighet som skulle kunna bli den tuva som välter lasset.”
Regeringen kan verkställa utvisningen om den vill, utan att bryta mot ovanstående konvention. Att den väljer att inte göra det, kan jag bara tolka på ett sätt: Regeringen och de andra partierna som ingår i Januariöverenskommelsen månar mer om muslimska medborgares röster än om övriga medborgares trygghet. Allt detta på bekostnad av rikets säkerhet.
