Det politiska och mediala etablissemanget anser att rättigheter hör till nomenklaturens maktsfär som demokratin inte ska lägga sig i, men man vet även att man inte kan vinna en ärlig debatt så därför skapar dem en oärlig där meningsmotståndarna inte får komma till tals!
I de fall någon utomstående ändå lyckas göra sin röst hörd så utmålas denna genast som hatisk, rasist eller som klimatförnekare med mera.
Etablissemanget ser sin åsikt som vad som är rätt och gott samt moraliskt överlägsen, detta eftersom dem själva ser sig som moraliskt överlägsna.
Trots detta så tillskriver dem oss vanliga människor stora möjligheter att vinna debatten om den inte omgärdas av pekpinnar och stränga regler, vilket är orsaken till att man inte tillåter någon öppen debatt!
För politikerklassen så är demokratin ett hot då den är opålitlig, folket kan ju "tycka fel" vilket i sin tur kan rubba etablissemangets regelsystem!
Den politiskt modemedvetne ser sig själv och sitt parti eller sin tidnings ledarkrönikor som förmer, det rätta och odiskutabla.
Nu ligger det dock en del i tesen att "okunnighet är styrka" vilken avser att folk inte ska förstå sådant som myndigheterna inte vill att dem ska tänka på, detta kan också tolkas som ett ignorerande av statsmaktens och medias propaganda.
Människor med mindre utbildning bygger ofta sin bedömning utifrån personliga erfarenheter medan de mer "insatta" lätt fastnar i berättelser som dem blivit itutade, enkelt uttryckt så är dem allt som oftast felinformerade och då ofta av en så kallad "tankesmedja" bestående av självutnämnda godhetsapostlar!
De saknar därför en intellektuell kapacitet att analysera verkligheten men är väldigt insatta i vad som är modernt att tycka, det är modernt att "tala om klimatet" det är eller rättare sagt var tills nyligen högsta mode att försvara och tala sig varm för "den välfärdsräddande" flyktingströmmen, men här håller vi på att få ett nytt mode.
När det gäller vår och västvärldens mest extrema invandringspolitik så har den omgärdats av en mängd pekpinnar, att kritisera eller ifrågasätta minsta lilla har varit som att häda i kyrkan.
Att säga sig vara Sverigedemokrat har inte varit helt riskfritt, personer som tidigt insåg dem samhällsproblem som "massinvandringen" utsatte vårt land för blev alltifrån utslängda från sina fackliga uppdrag till avskedade, i vissa fall även misshandlade.
Idag finns det i princip ingen förutom vår nuvarande och tidigare statsminister Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt som försvarar vår minst sagt destruktiva och välfärdsförstörande invandringspolitik, vilket vittnar om att dem som yrkespolitiker är tämligen resistenta mot sanningen!
Att Sverigedemokraterna nu förefaller att bli landets största parti tyder på att elitens skuldbeläggning av folket har misslyckats, svensken känner ingen skuld men han känner av maktelitens och medias illojalitet mot folkviljan och söker sig därför nu till det enda partiet som står upp för det svenska folket och demokratin!
Därför blir det intressant att se hur vår media kommer att förhålla sig till den politik som nu blir allt mer modern, väljarnas passivitet har tidigare motiverats av rädsla men vad händer när de "räddas parti" nu tenderar att bli rikets största?
Hur stort kan inte stödet bli när allmogen inser att SD nu är rätt och allt annat tillhör "det omoderna"!?