Arbetslöshet "Det går allt snabbare för människor som är nya i Sverige att hitta ett arbete." Citatet kommer från regeringsförklaringen som statsminister Stefan Löfven läste upp i riksdagen i tisdags 10 september.  Någon överfinurlig person på statsrådsberedningen har säkert hittat en abrovink i någon undersökning som belägger påståendet i regeringsförklaringen. Det är därför sannolikt inga raka osanningar som sprids. I det stora hela är det ju dock ingen tvekan om att citatet ovan är ett mycket udda sätt att beskriva situationen på arbetsmarknaden för utrikes födda i allmänhet och för utomeuropeiskt födda i synnerhet. Den senast tillgängliga statistiken från Arbetsförmedlingen visar tvärtom att arbetslösheten fortsätter att öka för de som är utomeuropeiskt födda. Antalet öppet arbetslösa i den gruppen har ökat med 2000 personer till 165 000 personer mellan augusti 2018 och 2019.

Att vilja beskriva utvecklingen nedåt som något som i själva verket går uppåt; det är som sagt mycket udda. Vilket är ett problem för regeringen. Udda positioner i den här sortens polariserande frågor gör mycket skada. Tillitsklyftor vidgas, förtroendediket grävs djupare och polariseringen tilltar.

Det finns en enkel psykologiskt betingad regel som påverkar i stort sett all politik överallt och alltid. Den lyder som följer: Den som är ansvarig för något som i själva verket inte går så bra är mer benägen att hitta ljuspunkter i mörkret. För den som är i opposition till den som är ansvarig så gäller det omvända; alltså mer mörker än ljus. För det mesta är den här ljus- respektive mörkläggningen av sakernas tillstånd tämligen oförarglig och inte särskilt förtroendestörande i det stora hela. 

I tunga och politikstrukturerande frågor som vi talar om här gäller emellertid andra regler. Matchen om hur invandringens samhällspåverkan just nu i huvudsak ska färgläggas är redan förlorad för den som helst greppar efter ljusa pastellkritor. Vilket inte betyder att den svartaste pessimismen har segrat. 

Regeringen bör däremot hitta vägar ur och bort från sitt udda hörn och beskriva problemen som sådana de är och på de vis som de yttrar sig i stora och breda medborgargruppers ögon och verkligheter. Då visar regeringen att "vi ser samma saker som vanligt folk" och säger samtidigt mellan raderna att "vi är inte rädda för problemen eftersom vi inte är rädda för vanligt folk."

Utifrån en någorlunda gemensam verklighetsbild kan den politiska kampen därefter mer konkret handla om vem som har den mest realistiska politiken för att åtgärda problemen som vi alla ser.